att skapa någon olik

 Vilken värld jag steg in i så fort barnet kom. En värld jag aldrig brytt mig om innan och förmodligen aldrig skulle brytt mig om ifall allt varit som förut. Jag skulle ha trott att jag brydde mig om den, men jag hade aldrig gjort det på riktigt.

För allt är detaljer. Ointressanta detaljer som bygger hela min vardag, som uppfyller all min tankeverksamhet.

En nyfödd mamma, är någon intresserad? Nej, för hon är förutsättningen för allt. Hon har alltid funnits, kommer alltid att finnas och man kan inte älta det hur mycket som helst. 

Jag har en känsla av att jag kommer älta det en hel del här. Nu när jag bestämt mig för att försöka skriva varje dag, eller i alla fall varannan, ett par gånger i veckan, minst, förhoppningsvis. Om jag hinner.

"När jag hade småbarn skrev jag på kvällar och nätter", är en mening jag har hört och läst. Jag kan inte förstå den. Eller, jag förstår den till 80 procent nu när jag själv inte längre går och lägger mig klockan sju. Men när det kommer till "nätter" så ser jag ut som emojin med två ögon utan mun. Mållös. Hur är det möjligt? Hur kan människor vara så olika?

Det är en fråga som har följt mig och kommer följa mig resten av livet, av någon anledning. Det finns det tråkiga svaret: att vi alla behövdes på savannen. (Savannen, savannen! Allt detta prat om SAVANNEN, som min mamma utbrast en gång). 

Men det upphör ändå aldrig att förvåna mig. Att vi kan angripa livet på så skilda sätt.
Att vara så uppåt öronen upptagen hela dagen med ett litet (eller flera) barn, och sedan ha så mycket vilja och driv att kunna välja bort sin sömn till förmån för ett yrke eller intresse. Jag tror inte jag kan vara så intresserad av något? Det skulle vara att sova, då.

Jag tror jag inbillade mig att eftersom jag är en lugn person, och han är en lugn person, så skulle vi få ett lugnt barn. Någon som kanske lite nöjt kunde sitta och hålla på med något.

Men nu börjar jag undra. Har jag bara inbillat mig lugnet? Eller från vilka hörn av våra släkten har hennes gener skrapats ihop? Kanske är jag bara golvad av insikten att framför mig har jag en människa som är helt ny, som jag inte känner. Jag kommer till viss del bidra till hur hon tar sig an världen, för att jag utgör det första smakprovet av den, men i övrigt har hon sin egen agenda. Och den kan krocka med min.

Vi är olika, jag känner det redan nu. Vi var samma, men jag kanske kände det redan då.

Nu sover hon. En gång när hon var otröstlig la jag henne på mitt bröst för att hjälpa henne att somna. Det skulle jag inte ha gjort. Nu klättrar hon upp på mig, ångrar sig och klättrar ner, ångrar sig igen, och igen och igen och igen. Jag blir vansinnig. Hon med, när jag får nog.

Veligheten och vansinnet, har vi åtminstone dem gemensamt?