att harva på (1)

 Dokumentet lyser tomt. Markören blinkar. Kanske har jag inget mer att säga. För att bara berätta om mina dagar, det är inte intressant, inte ens den här:

Jag vaknar mellan två bäddmadrasser. Bebisen som börjar bli ett barn har satt sig upp och sitter bara helt still. Jag lägger henne på mitt bröst, hon glider ner, sitter en stund till. Klockan är 05.30 och jag vill försöka. Vill få ett litet tag till där mellan madrasserna. Att hon inte kryper ur sängen kan betyda att hon fortfarande är trött. Och tack och lov, hon somnar på mitt bröst till slut. Jag hasar ner henne. Måste kissa, fan, varför måste jag alltid det. Väl tillbaka är täcket alldeles lagom varmt och hon snusar alldeles lagom gulligt och jag kan njuta. Jag kan tänka: vilket mys. 

Jag får ligga där ända till klockan sju. För en gångs skull är jag på bra humör när vi tillsammans stiger upp. Förmiddagen lyckas gå utan att jag stirrar tomt framför mig en enda gång. Vilken seger. Sömnen. Vilken grej.

Hon gråter innan förmiddagsvilan. Ett tecken på att hon inte är tillräckligt trött? Är det dags igen att prova övergången till bara en dagsvila? Min hjärna är så trött på att vara besatt av min dotters sömn. Jag vet inte varför det blivit så. Men i säkert ett halvår har jag övervägt att gå till psykolog på grund av att det stressar mig så. Hon sover för mycket, för lite, för tidigt, för sent. Jag har läst på för mycket. Sover de för mycket på dagen sover de dåligt på natten, sover de för lite på dagen sover de dåligt på natten, somnar de för sent vaknar de för tidigt, sömn föder sömn, kapa sömnen, förläng sömnen, sov inte efter klockan sjutton för då blir de omöjliga att lägga.

Jag svettas. Hon har aldrig sovit dåligt.

Jag tränar med min vän. Jag vägrar börja med antidepp igen. Varför? Vet inte. Träningen måste ersätta. Jag ska bli stark efter ett år av svaghet. Vi får se.

Barnet ler lyckligt och lurigt när jag kommer hem igen. Jag drar henne i pulka på kvällen. Försöker gå där saker händer. Bussar, hundar, cyklar. Hon pekar och skäller bakom min rygg.

Min ungefär lika bra hälft lagar middag, som han alltid gör. Barnet går runt i bara kofta och rumpan bar innan de borstar tänderna och går in i sovrummet. Jag städar undan det värsta och sätter mig med datorn i knät. Dokumentet lyser tomt.