att (inte) värdera

 Jag står i badrummet i fjällstugan och gråter. Barnet har varit ledset och vägrat sova stor del av natten och nu vill hon inte heller sova förmiddag trots att ögonen gnuggas frenetiskt. Försöker göra allt annat, och när hon inte får det - förtvivlan. Jag har sovit max fyra timmar och jag pallar inte. Låter henne gå ut ur sovrummet och hon sträcker sig efter sin mormor, the good cop. 

Min kille kommer in när jag står där i badrummet och känner dåligheten rinna över bröstet som ett knäckt ägg. 

Jag känner mig dålig som inte orkar, säger jag. 

Du tycker det är svårt, det är inte samma sak som att vara dålig. Du tycker det är svårt, det behöver inte värderas, säger han. 

Jag vet inte om jag håller med men det är skönt att höra. Jag ser in i hans snälla ögon som orkar vara snälla trots minst lika lite sömn. 

Det behöver inte värderas.

Att inte värdera. Den förmågan avundas jag något fruktansvärt. Såhär har jag skrivit i en mobilanteckning från 2015: 

Jag läser "kära liv och Caroline", och det bästa med dem är att de outar sina svagheter, eller vad man ska kalla det, utan att samtidigt försäkra att det är något de absolut vill eller tänker ändra på. Det är en helt självklar reflex hos mig att göra det, även om jag inte säger rakt ut att det är något jag bör ändra på så tror jag att det märks i sättet jag erkänner det på. Men det är väldigt befriande att bara höra någon konstatera fakta om sig själv, utan att värdera, trots att den allmänna värderingen ju finns där, men utan att nödvändigtvis bekräftas återigen.

Det var inte första gången jag stötte på den, förmågan att se sina brister utan att se dem som just brister, men det var nog första gången jag noterade den. Förstod att det var ett möjligt (och för mig ganska omöjligt) sätt att förhålla sig till sig själv. Säga: jag pallar inte mitt föräldraskap många gånger, och inte i samma andetag tillägga att det borde jag såklart göra, jag ska givetvis ändra på mig, jag förstår att jag har syndat, snälla förlåt mig. 

Jag har alltid varit ett renoveringsobjekt för mig själv, men utan verktyg eller motivation att sätta igång. Ett gammalt hus som börjat rasa in lite, och hört folk peka och säga: det där borde man göra något åt. Men ingen vill ta tag i det. 

Arvet spökar igen. En äldre släkting har också den här jargongen kring sig själv. Och jag tror inte jag har snappat upp den, jag känner inte igen att jag hört henne prata så om sig själv under min uppväxt. Det har kommit nu och samtidigt blivit tydligt att hon förmodligen alltid sett på sig själv så. Och jag förstår henne obehagligt väl. Vad ska egentligen grannarna tycka? Och jag är väl mest till besvär? Jag borde väl egentligen bara kunna…?

Jag blev så irriterad när min kille i början av förhållandet kom med argumentet jag är såhär, när hans beteende inte funkade med mig. Man kan väl ändra sig! Renovera dig själv! Men nu börjar jag omfamna det. Varje brist behöver inte åtgärdas. Man behöver inte alltid sträva efter att vara bättre, skönare, om man faktiskt inte på riktigt planerar att ta sig dit. 

För dig som ser detta som en självklarhet: grattis. 

För mig: lite mer att göra.