vykort

 Jag sitter på den lilla altanen och lyssnar till hur min kille och hans föräldrar lagar rårakor i stugköket. Barnet är också med och jag hör hur hon får tag i en kaffekopp. Och häller ut den. Åh nej, i smeten? Hon missade smeten. Tidigare under dagen kastade hon sin pappas kikare i riktning mot en forsande å. Hon gör sådär. Det är som att impulsen överfaller henne och vaddetnuär hon har i handen måste kastas. Men såklart, något händer, uppmärksamheten är vunnen. Vi säger att det är på allvar och hon ler. Hon befinner sig i en tillfällig frihet på grund av sin ålder, där konsekvenser inte riktigt finns. 

~

Som vanligt kämpar jag mot pms:en. Det är verkligen orimligt att ha pms så här ofta och länge. Går i tankarna på att börja äta antidepp igen mellan ägglossning och mens men det finns ett motstånd. Inte igen. Men någonting måste till om jag inte får flytta ut till ett eget hus en vecka i månaden. För så länge jag inte behöver stötas och blötas går det bra. Ja, förutom katastroftankarna på kvällen då. Men de lider ju bara jag av, så att säga. Eh.

~

Det darrar en viss stämning här i stugan, som vanligt. Men jag tror jag blivit bättre på att inte smittas av den, att inte ta på mig den. Vi är också bättre på att prata om den, min kille, hans syster och jag. 

Efter ett prat om stugans framtid behövde min kille också landa, landa i att det kanske bara är han som bryr sig om den här stugans framtid. Att inte så många andra är intresserade, inte ens hans syster. Också där var det så befriande att vara ärlig: nej, jag vill inte att detta ska vara mitt. Bara ur tydlighet kommer lättnad. Att våga göra någon besviken, fan vad svårt det är. Men nu var det ganska lätt.