När jag går där över sanden med en tung vandringsryggsäck på ryggen, en handväska över axeln, två tygkassar, en på axeln och en hängande i armvecket, plus en hink med spadar och sandkakeformar i ena handen, undrar jag varför jag ens vill tälta. Jag tycker det mesta bara är besvärligt, men jag vill ändå, någon gång per år. I år blir det dessutom dubbelt besvärligt eftersom jag från ingenstans drabbas av världens allergi. Näsan kliar och snoret rinner och vi har glömt ta med fler pappersrullar. Jag ber min kille dra med så mycket han kan från bajamajorna vid strandens parkering. Mmm, snyta sig med det billigaste, strävaste toapappret.
Kanske vill jag göra det av insikten att även jag behöver ta mig igenom besvärligheter, även jag måste skaffa mig nån sorts erfarenhet av något som inte bara är bekvämlighet.
Men kanske är det för att jag vet att man ibland öppnar tältduken till ett fullkomligt stilla hav, till att se sitt lilla barn nyvaken stappla iväg för att leta kråkbär. ”Kråkbären, hallåå, var ääär ni?”
Det är dagens bästa ögonblick. Sen blir det lite grus i relationsmaskineriet, som jag somnar ifrån under barnets tupplur, och vaknar av kaffe och tårta som min kille köpt från pensionatet, som ursäkt för att han varit besvärlig, trots att hans besvärlighet varit befogad. Jag orkade bara inte med att den var det.
Men mitt i försoningstårtan får jag ett mejl från senaste arbetsintervjun, och även den tjänsten har gått till någon annan. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men besvikelsen blir en fysisk tyngd i kroppen och jag känner skulderbladen glida isär. Kanske för att jag var så säker på att det skulle ordna sig nu, för att det hade verkat så.
Men det finns ett litet hopp kvar, kanske en annan tjänst att få på samma ställe, men jag vågar inte heller tro på det.
Jag sa det till psykologen, att en del i upplevelsen av föräldraskapet som svårt är att jag inte känner någon yrkesmässig stolthet över mig själv. Det behöver ju inte nödvändigtvis hänga ihop, men för mig spiller det över. Om jag inte har mig själv som yrkesperson att glida över i, att känna mig hemma och kompetent i, är jag bara mamma då? Och vilken sorts mamma, vilken sorts förebild?
är mkt imponerad av tältande. vill, men minns det som att sist jag försökte sätta upp ett tält kändes det som om det inte alls ville bli uppsatt eller att alla delar ens hade med varandra att göra? å andra sidan måste det varit när jag var bokstavligen hälften så gammal som jag är nu. kanske dags för nytt försök? man kan ju börja i trädgården...
SvaraRadera