måndag 25 december 2023

julyra

 Hur gjorde man innan värktabletten, undrar jag och känner det som tydligen heter pulserande tinnitus susa rytmiskt i mitt högra öra. 

Jag har duckat för olika förkylningar hela hösten, och nu såklart, den tjugoförsta december, förstår jag att den märkliga smärtan i mina höfter är feber. Feber som ska hålla i sig i minst fyra dagar. Jag har aldrig feber i fyra dagar. Jag passar på att slå in den till mitt barn och min kille, något att öppna lagom till julafton. När de dan före dan åker till farmor och farfar är hon som vanligt, när de kommer tillbaka på dopparedan är hennes ögon blanka och kroppen tung och varm som en vetekudde. Förmodligen har jag spridit lite julefeber till resten av släkten också. Ho, ho. Heja mig och mitt trötta ego som ville vila upp sig ifred. Som sagt, hur gjorde man innan värktabletten. Hur tog man hand om sitt barn samtidigt som kroppen värkte och huvudet pulserade? 

När jag för ett tag trodde att jag skulle ligga själv i soffan hela julafton, var jag inledningsvis så vuxen. Sånt som händer, tänkte jag. Det är bara en dag som alla andra osv osv. Men när jag insåg att också mellandagarna med största sannolikhet skulle fyllas av sjukdom och alltså inte heller de kunna leverera det där särskilda juliga, blev jag sorgsen. Bara det där att befinna sig bland andra, i det där lilla undantagstillståndet som julen är. Att ta lite kaffe, en julgodis. Vara lite finklädd. Gå en promenad. Komma in. Ta lite kaffe, en julkaka. En julkaka! Hur helig jag plötsligt förstod att den är, den där lilla korgen med bulle, biskvi, mandelmussla, rullrån, parisare. Den blygsamma ritualen. Att det för en gångs skull finns tydliga regler, visserligen rätt harmlösa och alltid förhandlingsbara, men ändå regler. 

Febern hoppar och studsar mellan oss. Idag, dag fem, kände jag den första rastlösheten. Men den lurades, hundra meter in på min promenad bestämde jag ta den kortast möjliga rundan. 

Jag har aldrig sett mitt barn så avskalat. Hon somnar i ens knä, hon somnar aldrig i ens knä. Hon orkar inte ta de fyra stegen upp till avsatsen till sin lilla rutschkana. Hon orkar inte resa sig själv från pottan. Mitt i allt som är sorgligt med det får man se det som en liten julklapp, att få obegränsat med varm liten kind mot sin.


2 kommentarer:

  1. Vi är tyvärr många som varit sjuka i jul låter det som :( </3 Du sätter verkligen ord på vad man faktiskt går miste om, det är de små detaljerna. Jag hade tur som hade massor av friska vuxna runtomkring mig som ändå tog hand om allt det där, kokade kaffe, ställde fram kakor och gjorde ris a la malta på överbliven gröt. Det känns helt obegripligt att man ska behöva ta hand om ett barn när man själv är sjuk, hur går det ens ihop?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja typ alla!? Åh, det låter ändå som att du hade den ultimata sjukjulen, så fint!
      Och nej, det går inte ihop. Det är det där med flocken igen, som vanligt, den man egentligen ska ha runt sig hela tiden och inte bara på högtider...

      Radera

mil bort

 Barnet vill att jag sjunger ”ingen satt i granen, skulle skala kottar” när hon ska somna. Så jag gör det. På repeat sjunger jag om Ingen oc...