ha en härlig lördag, lars

 Det är lördag, klockan är 8.30 och stans charmigaste café har öppnat. Jag sitter vid ett av de mörkt röda, blanka borden vid fönstret och jobbar, ser ut över den tomma gågatan utanför, den som sakta men säkert kommer fyllas av julklappstörst. När jag skriver min text störs jag något av två män som uppenbarligen är bekanta och vill samtala, men ändå sitter vid varsitt bord och därför halvskriker till varandra över caféet. Sätt er tillsammans, fräser jag i huvudet, men när jag skrivit klart börjar jag lyssna på dem, och inser att här kan jag få mig en gratis lektion i konsten att samtala. Jag brukar sno åt mig sådana när tillfälle ges, eftersom jag känner mig rätt tafatt på just det området. Det är så lätt att känna sig banal i kallpratet med andra, viljan att säga någonting intressant sätter käppar i hjulet direkt. Men det är just de här männens förmåga att vara så skickligt banala som väcker mitt intresse. 

“Jaha, titta, nu har de saffranssemlor.”

“Och efter jul blir det vanliga semlor.”

“Jag gillar inte saffran, jag. Gör du det?”

Jag gillar inte saffran, jag! Gör du det! Banalt! Genialt! Det är något otroligt rörande över den ena mannens förmåga att ställa intresserade men ACK så banala frågor, som den andra svarar på som om det vore det naturligaste i världen. Har du ätit något julbord än? Vi fick det här i julklapp på företaget, saknar du jobbet nu när du är pensionär? Jag funderar på att ta med frugan på den här kryssningen, vad tror du om det? (Jag hoppas han är lika duktig på att ställa frågor till frugan.) “Du får ha en härlig lördag, Lars”, säger han som om han skulle gå, men sitter kvar en stund till, kommer på något nytt att fråga innan han faktiskt reser sig. “Ska du ha tidningen, Lars?” säger han och lägger lokaltidningen framför sin bekante innan han går. Det blir tyst och jag saknar honom redan, sänder honom en liten tacksam tanke. Hans samtalspartner sitter kvar och läser tidningen, förmodligen utan att reflektera kring det fantastiska han just varit med om.