tisdag 19 september 2023

fortfarande ny på jobbet

 Hur känns det att åka, frågade min kille inför att jag ska sätta mig på tåget mot min andra träff med skrivkursen. Precis då satt jag och tänkte på det störiga i att inte få känna en ren känsla. Jag har duckat för olika förkylningar i en vecka, jag vill verkligen åka. Men kroppen vrider sig inombords över att lämna barnet, igen. Över att hon kommer förstå att jag ska åka, att hon bara måste acceptera det. Min kille skickade en video förra gången jag var borta, för att jag behövde se och höra henne. ”Hej” sa hon till kameran. Hennes pappa sa: ”Ska vi prova att säga hej… mamma?” Hur hennes blick förändrades i samma sekund han sa mamma. Hennes ögon slets från skärmen till honom, och blicken rymde förvirring och förväntan samtidigt. Som om hon glömt mig, kom på att jag fanns, men var?

Längtan bort slåss med övertygelsen om var min plats egentligen är. Hos henne. Under samma täcke, platsen jag skriver från just nu. 

Vad dramatisk du är! Du ska vara två timmar bort i tre små dagar. 

Jamen. 

Livet är fortfarande litet. Mammarollen är fortfarande ny. Man glömmer det. Man ser andra mammor och utgår från att de vet vilka de är, att de är trygga, att de vet vad de gör. Sen kommer man på att de är precis som en själv. Ny på jobbet.

Apropå jobb. Igår sprang jag och lyckades lyssna på två poddar som båda på olika sätt handlade om att ta sig i kragen och gå åt det håll man själv vill. Kanske visste jag vad jag själv behöver höra. Men det är så obeskrivligt läskigt? Och jag vet fortfarande inte. Vad jag vill. 

DET VET DU VISST DET, säger de.

Jag kan sträcka mig till att jag kanske vet hur, men inte vad. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

hej från olika nyanser av brunt

  Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vä...