en ny tid

 Vad hemskt det är att läsa sin text och inse att den är dålig. 

Jag försöker klappa min axel, berömma mig själv för att jag ens vågar lägga fingrarna över tangenterna och skriva något som inte är på riktigt. Tro att jag är någon, som lägger tid på hittepå. "Här kommer författaren", skämtade min mamma och syster när jag kom upp med min tekopp från den lilla timma av skrivande jag tiggt till mig.

In i det längsta drar jag mig för att öppna just det dokumentet. Jag går in på läroplattformen för sjunde gången i hopp om att jag missat någon uppgift, att det ligger instruktioner där någonstans, att någon har bestämt vad jag ska skriva. Men jag har såklart redan gjort dem alla. Kvar ligger mitt eget projekt, och nästa vecka ska dess ryckiga, nyfödda delar möta läsare i mina kurskamrater. Hjälp. 

Nästa vecka är också veckan då min kille på riktigt och fullt ut tar över föräldraledigheten. Jag har redan slutat tänka på klimatet. Jag hinner ju inte. Dagarna jag sitter med kursen är en sån enorm konstrast till dagarna som föräldraledig. De försvinner i ett nafs, istället för i små, små tuggor med långa mellanrum. 

Men det är så obeskrivligt lyxigt. Idag hade vi vårt första textsamtal, vi skickades ut i digitala små grupper med uppgiften att diskutera det vi läst. Efter tre år på universitetet där nästan varje gruppdiskussion var att dö litegrann inombords var jag beredd på att den timme vi fått tilldelad oss skulle vara alldeles för lång. Jag var beredd på att mina egna halvtrista anteckningar skulle vara de som tilltalade mig mest. Tji fick jag när varje första tanke mina kursare slängde ur sig gav mig ett nytt perspektiv på texten vi hade läst. Tji fick jag när vi faktiskt diskuterade det som skulle diskuteras, och fortsatte prata skrivande när tiden var slut. Tji fick jag när det faktiskt gav mig någonting. 

Är det så här ni alla känner, ni som utbildar er till något ni faktiskt är intresserade av på riktigt? Jag förstår att ni inte hinner tänka på vår stundande undergång.