moment 22

 Jag hade en vän en gång, där rolluppdelningen mellan oss såg ut som vanligt: hon var drivande, jag hängde med. Ibland kunde hon försiktigt formulera att hon inte alltid var helt nöjd med den fördelningen, och jag kunde i tysthet tänka att det kanske inte alltid varit så, men att när man blir nekad varje gång man själv hör av sig, så slutar man snart höra av sig för att invänta den andres livsluckor, där man ändå relativt ofta har förmånen att petas in. 

En dag var hon förkyld. Hes. Rösten var på väg bort. Vi gick ut i parken och satte oss i gräset. Hon viskade "eftersom jag inte kan prata idag, så är det du som får sköta snacket", och så la hon sig på mage med huvudet vilande på sina knäppta händer och såg på mig, förväntansfullt. 

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Det var ett prov. Jag minns inte, men jag antar att jag blev underkänd.

Jag minns ett annat sammanhang. Vi var en grupp som spenderade en helg tillsammans. När middagen var uppäten sa, vi kan kalla henne Ronja: ”jag ska passa på att sätta en deg så har vi frukostbröd imorgon” och reste sig från stolen. En annan, vi kan kalla henne My, sa: ”nej! Det behöver du inte! Sätt dig ner, ta det lugnt!” ”Jomen” sa Ronja, ”jag passar på.” ”Men snälla”, insisterade My, ”luta dig tillbaka en stund!”

Det var ganska uppenbart att Ronja inte var så intresserad av att luta sig tillbaka en stund. Hon ville upp, ta tag i, sätta en deg. Men för My var det en kvinnofälla, det här påpassandet, fixandet, aldrig sitta stillandet. Hon själv hade valt bort det, och nu var det Ronjas tur att nå insikten att hon inte behövde hålla på. 

Men hon ville ju. Hålla på. 

Och jag ville inte. Prata för pratets skull.

Jag vet inte om de här två utdragen ur mitt liv har något med varandra att göra egentligen, mer än att jag och Ronja fick varsin välvillig liten ”utmaning” av våra vänner. Kanske är de exempel på våra tröstlösa försök att göra vuxna människor till något de inte är, omvandla dem till något som passar bättre in i våra egna föreställningar om hur våra liv, och de som ingår i det, ska se ut. Min vän ville ha mig, fast i en mer drivande och pratsam version. My ville ha Ronja, fast i en mer tillbakalutad och mindre bullbakande version.

Jag ser på Sex and the City för första gången, från början. Kanske för att förstå mitt populärkulturella kön? Hursomhelst. Ett avsnitt handlade helt om huruvida det går att förändra någon (dvs en kille, dvs Mr Big). Spoiler alert: det går inte. Jag har försökt driva på parterapi i min relation, för de där sakerna som liksom alltid krånglar, framförallt utifrån mitt perspektiv. Så läser jag i DN om sociologen Eva Illouz och hennes kritik mot terapisamhället, och även om jag inte har gett henne rätt ännu, så har hon ändå rört om i den där självklara hållningen om terapi som något odiskutabelt bra, en hållning som man mötts av från alla håll och kanter ett bra tag nu. Jag är definitivt medskyldig, jag har smakat på terapins goda effekter. Men det jag inte gillar är min reflex att, så fort något jag inte kan hantera dyker upp i mitt liv, tänka: jag måste boka en tid. 

Jag tänker också på podden Dumma människor, som jag ibland lyssnar på med varierat intresse. Men ju fler avsnitt som dyker upp, desto tydligare blir bilden av avsnitten som byggstenar till den psykologiskt fulländade människan. Allt går att jobba bort eller fram:  Så blir du omtyckt, så blir du mindre omtyckt, vrid reglaget så det hamnar på precis rätt grad av omtyckt. 

Terapi för att komma tillrätta med något som plågar en: ja. Terapi för att optimera: jag vet inte?

Jag hade gärna sett att min vän gnällt för någon annan vän om min passivitet, för att få det utagerat, och/eller helt enkelt slutat höra av sig till mig, om det på riktigt var jobbigt att vara drivande i relationen. Men att ge mig en liten utmaning, som om jag var ett barn. Nä alltså.

Och My hade kunnat fråga Ronja en enkel fråga: "Vill du baka bröd, eller känner du att du måste?" max två gånger, och sedan nöjt sig med svaret.

Men ni märker ju var vi hamnar. Jag vill vrida dem och deras personligheter ett litet varv i mitt tyckes riktning. Tillbaka på ruta ett. Alla är vi samma skrot och korn. Det var inget.

vuxna barn

 Efter studenten skulle man flytta från stan, så jag gjorde det. Mina föräldrar lämnade mig hulkgråtandes på en deppig folkhögskola. Man kan vara hemskt liten när man är nitton år.

Anspänningen. De ansträngda orden till internatgrannarna. Scanningen, kommer vi bli vänner? Känsligheten. För vilka som tog upp luftrummet, skapade ramarna. Plågan av att behöva leva i skuggan av dem, ständigt påverkas av dem, av medvetenheten att de var mittpunkten. Och det var ju i mittpunkten man skulle befinna sig, visst? Inget att diskutera.

Här sitter jag igen. På en deppig folkhögskola. Fjorton år har gått och jag får äntligen ett kvitto på att jag inte är nitton år längre (jag har nämligen varit osäker). Jag bryr mig inte så som jag brydde mig då, jag behöver inte. Och lättnaden är enorm. Det får bli stelt, det får bli tyst, och det är såklart lite tråkigt, men det kommer inte åt mig. Äter mig inte.

Jag satt på tåget hit och pendlade mellan nervositet och lugn (och dåligt samvete för att ha åkt ifrån mitt febriga, gråtande lilla barn), och funderade på det där med vänskapandet. Hur jag kanske får acceptera att människor jag på riktigt vill släppa in i mitt liv dyker upp med väldigt långa mellanrum. De växer på sällsynta träd. Jag var tvungen att skriva till en av mina närmaste just nu, tala om för henne att hon är viktig. Att hon besitter den där sällsynta förmågan att både leda och ledas, att både lyssna och prata, att uppskatta och låta sig uppskattas. Att visa sig svag, att vara den starka. Allt det skrev jag inte. 

Vår första uppgift var att flödesskriva. Kräkas ord i tre minuter. Jag skrev om auktoriteter, för när jag var nitton tog också de upp min värld. Alla som stod framför en skara, alla som fick tala utan att bli avbrutna, berätta vad de kunde, de var auktoriteter och jag stod under dem. Det var en självklarhet. Lärare var lärare, för att de visste mer. Även mer om mig än jag själv gjorde. 

"Ingen vet vad de håller på med", har min mamma sagt. Trots att det inte är helt sant, så är det ändå det, och det är först nu jag också kan känna det. Först nu som jag kan se raden av vuxna barn som står där framme i lärarkollegiet. 

Fjorton år tog det att bli vuxen. Vuxnare. 

snart spricker bubblan

 Höstljus, brukar jag och min syster skriva till varandra någonstans i augusti. Ofta alldeles för tidigt för vad man är beredd på. En dag höjer man blicken mot träden och de har en ny framtoning. Löven matta, skuggorna skarpa. Till och med vinden beter sig på ett nytt sätt i grenarna, inbillar man sig. I år var jag först att skriva. Det blev den nionde.

Idag gick vi från älvsbadet mot bilen, jag bakom de andra två, och jag slogs av absurditeten i höstljuset. Det var så skarpt, så hänsynslöst, som en strålkastare mot en bandyplan. Kanske med ett visst inslag av värme, absolut, men ändå. 

Jag är mitt i en brytpunkt. På tisdag tar jag tåget till uppstarten av skrivkursen. Människor jag inte vet något om kommer snart vara en del av mitt liv. Jag kommer inte längre vara bara en mamma, innesluten i den värld som är mitt lilla barns, solen som den kretsar kring. Vad man än säger om föräldraledighet, att det inte är någon ledighet, så har den ändå, på ett plan, varit det för mig. Ledighet från alla andra plikter och skyldigheter. Mitt i den enorma utmaning ett första föräldraskap är så har alla andra utmaningar legat på hyllan, för att en dag tas fram och dammas av. Den dagen närmar sig och jag tror att jag är beredd? 

morfin

 "Jag tror vi måste återknyta till något större. Och då menar jag något som är större på riktigt. Jag menar fucking jordklotet, världshaven, glaciärerna. Jag tror vi måste låta dem störta över oss och krossa oss."

Ytterligare ett citat från Ett system så magnifikt att det bländar (vi ska ta med oss en betydelsefull bok till första tillfället av skrivkursen, undra vilken det blir).

Att skriva om klimatet lockar inga läsare. Jag fattar det. Ändå kan jag bli helt förundrad när bloggar jag läser kan nämna det som sker runt oss med enkla konstateranden. Att det är jättevarmt, att det bara regnar. Låt oss inte tala mer om det. Låt oss bara förundras över det märkliga vädret, det som kommit från ingenstans. 

Jag började läsa Drömmen om ett träd. Men jag kunde inte fortsätta. Jag är övertygad om att det är böcker väl värda sin tid, men jag klarar det inte. Flera nätter har jag vaknat och drabbats av en klimatångest som varit fysisk, jag antar det närmaste jag kommit dödsångest. Den där iskalla hettan. 

Jag har suttit mittemot min pappa på ett soligt fik medan mitt barn lekt med sin mormor, och pratat om vänner som flyger utomlands som ingenting. Det är vänner vi älskar. Jag kommer aldrig konfrontera dem. Men förvirringen studsar i huvudet, deras barn som är lika gammalt som mitt. Läser vi samma artiklar, ser vi samma bilder? 

Bilderna i tidningarna på glada familjer på Arlanda, på väg mot bränderna: 
Vi är inte oroliga. 

Så skönt för dem. Och jag menar det. När jag har legat där i mörkret och försökt andas ut den iskalla hettan ur kroppen har jag tänkt just det: om jag bara inte var orolig. Jag skulle kunna ta ett piller och lugnet skulle sprida sig i kroppen. Allt skulle vara som förut men jag skulle vara lugn, och det skulle göra hela skillnaden. Jag har en morfintablett i min necessär sedan förlossningen, räddningen finns där. Att få domna bort.

Jag vill stå lugn när vågen sköljer över, när lågorna slår upp. 

Jag tänkte på det, där på fiket, hur märkligt det är att kunna sitta och prata om en kris som pågår, utan att alls vara berörd i stunden. Solen sken, skuggan var skön, barnet åt glass och pommes frites. Att befinna sig i stormens öga, utan att ha en aning om storleken, längden, på ögat, för att den är olika för alla. Vissa är redan mitt i stormen, andra är där snart, några kommer knappt nuddas av den. En gammal upplevelse för alla som befunnit sig i krig, antar jag. Att leva på som vanligt, alltid med något i hasorna. 

De som kan låta bli att ta upp ämnet, som kan flyga iväg, bokstavligt, bildligt. Jag antar att de har ett liv, som fyller upp, inte lämnar rum för föreställningar och oro. Jag minns att jag sa det till en vän när jag hade ett jobb som slukade all min tankeverksamhet: det är så obehagligt att vara så uppe i sitt eget, jag har ingen aning vad som pågår i världen utanför min egen. 

Då var det ett jobb jag vantrivdes med. Om man trivs med sin värld, såklart förstår jag att man vill vara i den, låta den omsluta, skydda. Jag vill klandra, men det är så svårt. Jag vill ju också bara vara i lugnet när glaciärerna krossar mig. Morfinet ligger där, i necessären. 

passiviteten

Regnet kom hit till slut, dundrar mot husen. Blöta kråkor i det lilla trädet på åkern, tunga fjädrar. Vi plockade in allt från gården, allt som skvallrade om sommarliv. Tält, hängmattor, bollar. I mellanrummet mellan solen och regnet, mellan eftermiddag och kväll, mellan pms och mens, fann jag en skopa sparad energi. Medan det mörka molntäcket drog sig närmare och de första dropparna stänkte jagade jag barnet över gräset, vände henne upp och ner i luften, skakade ur det sista av dagen innan hon skulle somna på mig i underslafen.

En kort stunds aktivitet. Den där insikten jag fick tidigare handlade om passivitet, min egen passivitet. Hur jag förpassar mig till den när någon annan är drivande. På ett plan trivs jag i den, men inser att den kan komma att äta upp mig, göra mig till någon jag inte vill bli. 

Passiviteten har varit ett sätt att bli vald. Människor som vill köra sitt race har kunnat göra det med mig, för jag har följt med, av rädsla för att annars bli avvisad. Att välja min egen väg har jag sett som likställt med att välja ensamhet. Det är en föreställning nästan lika svår att skaka av sig som sitt eget skinn, visar det sig.

Går jag åt mitt eget håll sneglar jag alltid bakåt, försöker se vad jag missar, vad ni alla gör utan mig, istället för att se vart jag är på väg och vad som kan finnas där. 

Efter insikten behövde jag visa mig, här där inget är mitt, där jag har lätt för att bara sätta mig ner och se på. Jag ville bada, och såg till att det hände trots att det kräver lite ansträngning, drog med mig de andra. Simmade länge i spegelblankt vatten medan mitt barn stod naken på stranden och skrek MAMMA BADIS. 

Jag samlade ihop disken, fick låna en högtalare och spelade min egen spellista. Sjöng med, försökte strunta i vad andra eventuellt tyckte och tänkte. Det var inte så svårt. 

Just det, idag kom också mensen. Ur min pms steg jag som en fjäril. Med mjukisbyxor och smutsigt hår. 

någon annans plats

  Omsluten av furu och pms ligger jag och lyssnar på tystnaden, då och då avbruten av en avlägsen kör av slädhundar. Eller av vattenpumpen som suger vatten ur brunnen, ett alltid lika överraskande oväsen som skrämmer slag på mitt barn varje gång. Hon hoppar upp i min famn och vi tittar och pekar på den stora och för ett litet barn oberäkneliga mojängen som står i badrummet. 

Vi är i min killes barndoms stuga. En plats som är honom otroligt kär men som jag alltid behöver kämpa lite med. Det är en vacker plats, lågmält och odramatiskt vacker med sina vidsträckta lägdor och skogar, allt speglat i den avlånga sjön. Men det är någonting som inte fångar mig, en känsla av otillgänglighet. Det är också en plats med en lång historia som inte är min, men nu är den mitt barns. Hon springer runt på gården, lever och leker med sina äldre kusiner. Utan att veta om det gör hon platsen till sin, på sitt sätt. Jag jobbar vidare på mitt. Jag har också drabbats av en mindre angenäm insikt under dagarna här, en som måste perkulera en tid. Men jag tror att den kan komma att förvandlas till något bättre, jag hoppas verkligen det. 

Såhär: jag får fan se till att den gör det. 

tack, modersblivandet pågår

 Två bilder har fastnat på min näthinna.

1. Under sommarens mest idylliska dag går vi under en järnvägsbro, en kort liten tunnel. Vi stannar under den och provar akustiken, den är som en kyrkas. Vi har ätit mängder med hallon. Hela lilla familjen är på gott humör.

När vi passerat tunneln med ett par hundra meter kommer tåget. Mitt barn som spatserar fridfullt tappar plötsligt det lilla strå hon håller i handen och i hennes blick utbyts friden mot rå panik. Ur hennes mun kommer två lite inåtvända "nej! nej!" som om orden bara var hennes tankar. Hennes små ben agerar instinktivt och försöker ta sig mot oss fortast möjligt, fly det uppenbara hotet som är tågets dån. Hon landar hos mig och på två sekunder är tåget borta, hennes panik likaså, jag sätter ner henne på marken och hon springer vidare som om inget hänt. Hennes biologi har agerat fläckfritt, hon har gjort precis som man ska: flytt faran, försäkrat sin trygghet, gått vidare. Själv är jag skärrad flera timmar efteråt, trots att hon hela tiden varit utom all fara. Bilden av ögonblicket då hon drabbas av skräcken kommer tillbaka med jämna mellanrum och lämnar mig med ett skvalpande, anklagande obehag. 

2. Det regnar. Vi går på museum. Självfallet är vi inte de enda barnfamiljerna som fått den unika idén, utställningssalarna är fulla med barn som försöker leka med det som lekas kan. Mitt barn dras med. Hon är i fasen då leken måste listas ut. Varje tillfälle med andra barn förvandlas hon till en liten svamp, drar till sig varje liten rörelse, varje liten skiftning i de jämnårigas ageranden. Hon är på väg mot en stol för att klättra upp, ett något äldre barn ställer sig i vägen och sträcker ut sina armar med uppfällda, öppna handflator: stopp. Mitt barn läser: kram. Jag kan inte skriva det utan att det vänder sig i magen. Hennes små armar som sträcks upp i en förvirrad förväntan om en kram, men lämnas tomma. Också detta sker på sekunder, när sekunderna passerat är hon någon annanstans. Men jag är kvar i den lilla nobbade famnen.

Skräcken, avvisandet. Jag välkomnar mig själv till moderskapet, till det att känna mitt barns känslor som om de vore mina egna. Jag stålsätter mig, jag förbereder mig.