morfin

 "Jag tror vi måste återknyta till något större. Och då menar jag något som är större på riktigt. Jag menar fucking jordklotet, världshaven, glaciärerna. Jag tror vi måste låta dem störta över oss och krossa oss."

Ytterligare ett citat från Ett system så magnifikt att det bländar (vi ska ta med oss en betydelsefull bok till första tillfället av skrivkursen, undra vilken det blir).

Att skriva om klimatet lockar inga läsare. Jag fattar det. Ändå kan jag bli helt förundrad när bloggar jag läser kan nämna det som sker runt oss med enkla konstateranden. Att det är jättevarmt, att det bara regnar. Låt oss inte tala mer om det. Låt oss bara förundras över det märkliga vädret, det som kommit från ingenstans. 

Jag började läsa Drömmen om ett träd. Men jag kunde inte fortsätta. Jag är övertygad om att det är böcker väl värda sin tid, men jag klarar det inte. Flera nätter har jag vaknat och drabbats av en klimatångest som varit fysisk, jag antar det närmaste jag kommit dödsångest. Den där iskalla hettan. 

Jag har suttit mittemot min pappa på ett soligt fik medan mitt barn lekt med sin mormor, och pratat om vänner som flyger utomlands som ingenting. Det är vänner vi älskar. Jag kommer aldrig konfrontera dem. Men förvirringen studsar i huvudet, deras barn som är lika gammalt som mitt. Läser vi samma artiklar, ser vi samma bilder? 

Bilderna i tidningarna på glada familjer på Arlanda, på väg mot bränderna: 
Vi är inte oroliga. 

Så skönt för dem. Och jag menar det. När jag har legat där i mörkret och försökt andas ut den iskalla hettan ur kroppen har jag tänkt just det: om jag bara inte var orolig. Jag skulle kunna ta ett piller och lugnet skulle sprida sig i kroppen. Allt skulle vara som förut men jag skulle vara lugn, och det skulle göra hela skillnaden. Jag har en morfintablett i min necessär sedan förlossningen, räddningen finns där. Att få domna bort.

Jag vill stå lugn när vågen sköljer över, när lågorna slår upp. 

Jag tänkte på det, där på fiket, hur märkligt det är att kunna sitta och prata om en kris som pågår, utan att alls vara berörd i stunden. Solen sken, skuggan var skön, barnet åt glass och pommes frites. Att befinna sig i stormens öga, utan att ha en aning om storleken, längden, på ögat, för att den är olika för alla. Vissa är redan mitt i stormen, andra är där snart, några kommer knappt nuddas av den. En gammal upplevelse för alla som befunnit sig i krig, antar jag. Att leva på som vanligt, alltid med något i hasorna. 

De som kan låta bli att ta upp ämnet, som kan flyga iväg, bokstavligt, bildligt. Jag antar att de har ett liv, som fyller upp, inte lämnar rum för föreställningar och oro. Jag minns att jag sa det till en vän när jag hade ett jobb som slukade all min tankeverksamhet: det är så obehagligt att vara så uppe i sitt eget, jag har ingen aning vad som pågår i världen utanför min egen. 

Då var det ett jobb jag vantrivdes med. Om man trivs med sin värld, såklart förstår jag att man vill vara i den, låta den omsluta, skydda. Jag vill klandra, men det är så svårt. Jag vill ju också bara vara i lugnet när glaciärerna krossar mig. Morfinet ligger där, i necessären.