Omsluten av furu och pms ligger jag och lyssnar på tystnaden, då och då avbruten av en avlägsen kör av slädhundar. Eller av vattenpumpen som suger vatten ur brunnen, ett alltid lika överraskande oväsen som skrämmer slag på mitt barn varje gång. Hon hoppar upp i min famn och vi tittar och pekar på den stora och för ett litet barn oberäkneliga mojängen som står i badrummet.
Vi är i min killes barndoms stuga. En plats som är honom otroligt kär men som jag alltid behöver kämpa lite med. Det är en vacker plats, lågmält och odramatiskt vacker med sina vidsträckta lägdor och skogar, allt speglat i den avlånga sjön. Men det är någonting som inte fångar mig, en känsla av otillgänglighet. Det är också en plats med en lång historia som inte är min, men nu är den mitt barns. Hon springer runt på gården, lever och leker med sina äldre kusiner. Utan att veta om det gör hon platsen till sin, på sitt sätt. Jag jobbar vidare på mitt. Jag har också drabbats av en mindre angenäm insikt under dagarna här, en som måste perkulera en tid. Men jag tror att den kan komma att förvandlas till något bättre, jag hoppas verkligen det.
Såhär: jag får fan se till att den gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar