moment 22

 Jag hade en vän en gång, där rolluppdelningen mellan oss såg ut som vanligt: hon var drivande, jag hängde med. Ibland kunde hon försiktigt formulera att hon inte alltid var helt nöjd med den fördelningen, och jag kunde i tysthet tänka att det kanske inte alltid varit så, men att när man blir nekad varje gång man själv hör av sig, så slutar man snart höra av sig för att invänta den andres livsluckor, där man ändå relativt ofta har förmånen att petas in. 

En dag var hon förkyld. Hes. Rösten var på väg bort. Vi gick ut i parken och satte oss i gräset. Hon viskade "eftersom jag inte kan prata idag, så är det du som får sköta snacket", och så la hon sig på mage med huvudet vilande på sina knäppta händer och såg på mig, förväntansfullt. 

Jag blir fortfarande arg när jag tänker på det. Det var ett prov. Jag minns inte, men jag antar att jag blev underkänd.

Jag minns ett annat sammanhang. Vi var en grupp som spenderade en helg tillsammans. När middagen var uppäten sa, vi kan kalla henne Ronja: ”jag ska passa på att sätta en deg så har vi frukostbröd imorgon” och reste sig från stolen. En annan, vi kan kalla henne My, sa: ”nej! Det behöver du inte! Sätt dig ner, ta det lugnt!” ”Jomen” sa Ronja, ”jag passar på.” ”Men snälla”, insisterade My, ”luta dig tillbaka en stund!”

Det var ganska uppenbart att Ronja inte var så intresserad av att luta sig tillbaka en stund. Hon ville upp, ta tag i, sätta en deg. Men för My var det en kvinnofälla, det här påpassandet, fixandet, aldrig sitta stillandet. Hon själv hade valt bort det, och nu var det Ronjas tur att nå insikten att hon inte behövde hålla på. 

Men hon ville ju. Hålla på. 

Och jag ville inte. Prata för pratets skull.

Jag vet inte om de här två utdragen ur mitt liv har något med varandra att göra egentligen, mer än att jag och Ronja fick varsin välvillig liten ”utmaning” av våra vänner. Kanske är de exempel på våra tröstlösa försök att göra vuxna människor till något de inte är, omvandla dem till något som passar bättre in i våra egna föreställningar om hur våra liv, och de som ingår i det, ska se ut. Min vän ville ha mig, fast i en mer drivande och pratsam version. My ville ha Ronja, fast i en mer tillbakalutad och mindre bullbakande version.

Jag ser på Sex and the City för första gången, från början. Kanske för att förstå mitt populärkulturella kön? Hursomhelst. Ett avsnitt handlade helt om huruvida det går att förändra någon (dvs en kille, dvs Mr Big). Spoiler alert: det går inte. Jag har försökt driva på parterapi i min relation, för de där sakerna som liksom alltid krånglar, framförallt utifrån mitt perspektiv. Så läser jag i DN om sociologen Eva Illouz och hennes kritik mot terapisamhället, och även om jag inte har gett henne rätt ännu, så har hon ändå rört om i den där självklara hållningen om terapi som något odiskutabelt bra, en hållning som man mötts av från alla håll och kanter ett bra tag nu. Jag är definitivt medskyldig, jag har smakat på terapins goda effekter. Men det jag inte gillar är min reflex att, så fort något jag inte kan hantera dyker upp i mitt liv, tänka: jag måste boka en tid. 

Jag tänker också på podden Dumma människor, som jag ibland lyssnar på med varierat intresse. Men ju fler avsnitt som dyker upp, desto tydligare blir bilden av avsnitten som byggstenar till den psykologiskt fulländade människan. Allt går att jobba bort eller fram:  Så blir du omtyckt, så blir du mindre omtyckt, vrid reglaget så det hamnar på precis rätt grad av omtyckt. 

Terapi för att komma tillrätta med något som plågar en: ja. Terapi för att optimera: jag vet inte?

Jag hade gärna sett att min vän gnällt för någon annan vän om min passivitet, för att få det utagerat, och/eller helt enkelt slutat höra av sig till mig, om det på riktigt var jobbigt att vara drivande i relationen. Men att ge mig en liten utmaning, som om jag var ett barn. Nä alltså.

Och My hade kunnat fråga Ronja en enkel fråga: "Vill du baka bröd, eller känner du att du måste?" max två gånger, och sedan nöjt sig med svaret.

Men ni märker ju var vi hamnar. Jag vill vrida dem och deras personligheter ett litet varv i mitt tyckes riktning. Tillbaka på ruta ett. Alla är vi samma skrot och korn. Det var inget.