passiviteten

Regnet kom hit till slut, dundrar mot husen. Blöta kråkor i det lilla trädet på åkern, tunga fjädrar. Vi plockade in allt från gården, allt som skvallrade om sommarliv. Tält, hängmattor, bollar. I mellanrummet mellan solen och regnet, mellan eftermiddag och kväll, mellan pms och mens, fann jag en skopa sparad energi. Medan det mörka molntäcket drog sig närmare och de första dropparna stänkte jagade jag barnet över gräset, vände henne upp och ner i luften, skakade ur det sista av dagen innan hon skulle somna på mig i underslafen.

En kort stunds aktivitet. Den där insikten jag fick tidigare handlade om passivitet, min egen passivitet. Hur jag förpassar mig till den när någon annan är drivande. På ett plan trivs jag i den, men inser att den kan komma att äta upp mig, göra mig till någon jag inte vill bli. 

Passiviteten har varit ett sätt att bli vald. Människor som vill köra sitt race har kunnat göra det med mig, för jag har följt med, av rädsla för att annars bli avvisad. Att välja min egen väg har jag sett som likställt med att välja ensamhet. Det är en föreställning nästan lika svår att skaka av sig som sitt eget skinn, visar det sig.

Går jag åt mitt eget håll sneglar jag alltid bakåt, försöker se vad jag missar, vad ni alla gör utan mig, istället för att se vart jag är på väg och vad som kan finnas där. 

Efter insikten behövde jag visa mig, här där inget är mitt, där jag har lätt för att bara sätta mig ner och se på. Jag ville bada, och såg till att det hände trots att det kräver lite ansträngning, drog med mig de andra. Simmade länge i spegelblankt vatten medan mitt barn stod naken på stranden och skrek MAMMA BADIS. 

Jag samlade ihop disken, fick låna en högtalare och spelade min egen spellista. Sjöng med, försökte strunta i vad andra eventuellt tyckte och tänkte. Det var inte så svårt. 

Just det, idag kom också mensen. Ur min pms steg jag som en fjäril. Med mjukisbyxor och smutsigt hår.