Så fort jag kommer ut ur sovrummet känner jag att temperaturen har sjunkit. Jag går ut, kan andas. Njuter av att få sätta på mitt barn en kofta. Jag ställer mig i en folksamling, förmodligen exakt samma folksamling som igår. Då var fukten så påtaglig och svetten rann som om jag hade kissat på mig. Nu är luften neutral, mitt barn sitter på mina axlar och jag pekar på min vän som tävlar i sitt rätta element. "Ser du vem det är? Ser du?" Jag ser, och jag avundas all tid, all målmedvetenhet och all lust han lagt på att finnas just där. Final. Ser du, säger jag till barnet, pekar: där, titta! På kvällen slås jag av att jag inte har en aning vilka intryck hon faktiskt lagt vikt vid där uppe. På mina axlar levde hon sitt eget lilla liv. Musiken, människorna, miljön, ljuden, allt nytt.
Jag tittar på henne när hon sover, som man gör. Tänker på boken jag läser. Drömmen om en träd av Maja Lunde. Om tiden efter en klimatkollaps. Årtalen som nämns i boken är från 2040-talet, 2060-talet, 2100-talet. När mitt barn är 60 år är det 2082. Bröstet snörs åt och öppnas och snörs åt som ett blixtlås under läsningen. På ett sätt bör jag inte läsa boken (jag hör er säga det), på ett annat kan jag inte inte göra det. Jag måste bearbeta, föreställa mig, förstå. Och jag kan inte göra det på annat vis än genom fiktionen. Det som står där är inte sanning, det är ingen spåkula, men det är någonting som går att spegla sig själv i. Det finns väl tusen fackböcker med väl grundade spekulationer om hur allt kommer bli, men det blir bara en märklig, hotfull väggmålning av scenarier. Jag måste zooma in, måste ner i de enskilda liven för att förstå.
Nu är det för sent igen. Jag har en stark känsla av att barnet kommer vakna 05:nånting. Jag ville bara skriva. Två klipp från det lilla livet. Ett osammanhängande livstecken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar