Sitta där, säger barnet och pekar på mina axlar. Men jag orkar inte, det får bli pappans. Han som pratar om dålig kondition men springer upp för hela backen till Naturum Dalarna. Enligt egen utsago blev han ”lite andfådd” precis när han kom upp.
Mina tankar kretsar nästan bara runt min dåliga form just nu, det börjar nästan bli fånigt. Men rör dig då, tänker ni. Jamen:
1. Tiden, tiden, tiden. Detta uttjatade faktum: den tid som fanns finns ej mer.
2. En ny förståelse för varför människor som nästan aldrig rört på sig har så svårt att börja röra på sig: det är otroligt jobbigt. Otroligt jobbigt att bli påmind om den styrka man inte har.
Jag försöker vara snäll. Med mig själv. Sådär som man ska. Ta ett steg i taget. Tjugo minuters promenad efter barnet har somnat, hon vaknar sällan nattens första timmar och kan därför ha sällskap av sin pappa. Den senaste perioden har mammigheten varit på en oerhört hög nivå och jag förstår det. Vi reser, sover på en ny plats i princip varje natt. Människor hon aldrig sett byter av varandra i rasande takt. Och så mamma och pappa som med jämna mellanrum bygger upp en liten gärdsgård av dålig stämning runt sig.
Men, så tog vi vårt förnuft till fånga och landade två nätter på ett och samma ställe. För samtliga iblandades välmående. Och voilà: vi går längs kornfälten i morgonsolen, äter hallon och badar nakna i sumpiga vikar. Säger snälla saker. Sitter stilla, ler, osv.
Och under den där tjugominuterspromenaden märker jag vad som kommer att få mig att fortsätta. Jag känner av det där lilla klicket inombords, när sinnesstämningen vrids till ett nytt läge där det svåra känns mindre svårt och självtvivlet mindre hotfullt.
så fint sätt att närma sig sin rörelse. jag började också med promenaderna igen när jag kom tillbaka till rörelse efter att ha tappat den. och det har varit kicket och lugnet som varit det som fått mig att fortsätta.
SvaraRadera