Det finns inte tid att skriva något genomtänkt. Tiden som finns är den när jag som ikväll ligger bredvid mitt barn, trött på gränsen till vimmelkantig, jag alltså, barnet är i drömmarna för länge sedan. Min energi går de här resande semesterdagarna åt till att ömsom se på henne med en ny blick, den som inte kan förstå att jag får dela min tillvaro med något så unikt och överjävla gulligt, och ömsom förbanna den kil hennes gullighet petar in mellan mig och hennes pappa. Så fort hon somnade ikväll kunde vi peta skämtsamt på varandra och ana ömhet i den andres blick. Fram tills dess: missförstånd, fultolkningar, frustration. För att orken inte räcker till annat.
Jag gick en promenad. Mellan röda hus, vita knutar. Branta backar och rediga människor i stövlar utanför sina renoveringsprojekt, mellan sina grönkålsland. Dalarnas dalar låg i skugga och solens sista ljus vilade på de omgivande topparna. Jag känner mig alltid som en inkräktare i den här typen av villakvarter, som ett djur från en annan flock. Skulle jag också kunna ha en gård, ett härbre, ett hönshus, en bastu, en anka? Rulla min skottkärra, mata mina djur, laga mitt hus? Vem vore jag då?
Istället är jag turist i någon annans pittoreska vardag medan jag möblerar om landet i min hjärna: drar i Dalarnas kanter och sprider ut det. Lägger ner miljonprogrammen, de grå hyreshusen rad efter rad. Ger alla sin egen lilla faluröda stuga med körsbärsträd och katter i trädgårdarna. Stigar mellan husen för barnen att springa på. För jag kan inte riktigt med att det bara är för vissa, denna sinnebild av Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar