morgnarna

 Morgnarna. 

Det är då jag är den jag inte vill vara. Den som inte kan möta mitt barn så som hon behöver. Den som ibland måste dra täcket över huvudet för att dölja hur kroppen skriker av motstånd, trots att hon sitter där och tittar på mig. Jag har försökt analysera känslan, alltså rent fysiskt, men det är svårt. Den sitter i mellangärdet och strålar ut i resten av kroppen. En dämpad, angelägen kyla som pressar mig neråt, ner mot sömnen där mitt medvetande kräver att få vara. 

Där sitter hon, nyvaken, men mest nypigg. Kanske säger hon bajs, eller hatt. Förmodligen gör hon något oemotståndligt charmigt, för alla utom mig. Hela jag är ett motstånd. 

När min kille är hemma tar han dem. Morgnarna. Och för detta är jag honom evigt tacksam. Det har räddat mig och mitt föräldraskap, att bara få ligga kvar, känna mina egna beståndsdelar samla ihop sig. Inte i panik kastas samman i en hög som påminner om mig. En oformlig massa som släntrar efter barnet till pottan, öppnar en bok och pressar fram en skärva entusiasm.

Imorse vaknade jag före henne, kanske tio minuter. När hon öppnade ögonen var jag redan hopsamlad. Hon sa arton osammanhängande saker efter varandra och jag orkade skratta. Min kropp fick bestämma själv, och den orkade skratta.