Jag romantiserar skrivandet så mycket just nu, trots att jag fattar att det är hårt arbete. Just nu tvingar jag in det. Passar på när barnet somnat, lånar systerns dator när resten av familjen åker för att se valborgselden och jag måste vara kvar hemma. Skriver med mina för stora tummar på mobilskärmen när hon sover förmiddag. Läser andra – bättre – bloggar och försöker förstå hur de kan formulera sig så nonchalant träffande. Hur de kan stanna vid att ha målat fram mellanrummen. Hur de kan beskriva sig själva och sina liv med det där kryddmåttet mystik som jag känner igen från kända författares dagböcker. Jag förstår att jag inte kan skriva så. Jag måste hitta ett sätt för min konstitution.
Ulrika skriver att hon undviker att ursäkta sig, att ursäkten bryter den litterära distansen. Att det blir för självmedvetet.
Jag tänker på det. Tänker att ska jag skriva om mig själv utifrån mig själv, så måste jag ursäkta mig. För jag är ursäktande, jag är självmedveten. Skulle jag skriva som Gun-Britt Sundström gör i sina dagböcker, det vill säga noll procent ursäktande, skulle det bli pinsamt konstlat. Kanske ska jag istället gå in med hull och hår i mitt ursäktande? Eller kan jag inte skriva något litterärt förrän jag har ursäktat klart?
Jag vill skriva en längre text, eller i alla fall en som jag jobbar på länge. Men om vad? Det står still. Jag väntar på att någon annan ska berätta för mig vad jag ska skriva. Precis som jag väntar på att någon annan ska ta alla mina andra beslut.
Din blogg är en av sju som jag går in och läser/ser efter en uppdatering på varje dag. För att jag får ut så mycket av texterna du skriver!
SvaraRaderaLängtar förstås till när du ska skriva någonting längre (vill läsa!) men du håller ju så otroligt hög nivå på bloggen också? En lyx för mig som läsare (som nog dessutom också är närmare det där ursäktande än motsatsen).
Åh, vad fint att du tar dig tid att skriva en så peppande kommentar! Den gav mig en skjuts, tack!
RaderaMan förstår ju precis vad Ulrika menar och jag tror att hon har helt rätt, samtidigt så är ju ångesten över hur svårt det är att skriva mitt favoritämne att läsa om.
SvaraRaderaJa jag förstår också precis hur hon menar och hon lyckas verkligen!
RaderaHaha, vad roligt! Jag tänker att det är tråkigt av någon anledning, men då vet jag att någon är intresserad i alla fall ;)
Jag förstår precis hur du tänker, men jag håller med Amandas kommentar, jag tycker du skriver väldigt bra! Du har ett flow i ditt språk som gör det behagligt och roligt att läsa, kanske känns det inte som att du "gör" nåt för att du helt enkelt har en naturlig ton som redan är bra i sig? Men ja, jag kan också känna igen mig i självkritiken, man vill ju gärna skriva som andra och inte som sig själv ibland...
SvaraRaderaTack snälla! Så kan det nog vara på ett sätt, det är väl någon sorts utmaning som behövs för att känna att det händer något med ens skrivande!
RaderaJag är också självmedveten och ursäktande i mitt skrivande! Är rädd att ta plats och tycker att det är läskigt. Samtidigt är jag mindre orädd i mitt skrivande än jag är när jag inte skriver. Hur är du som person, jag tänker i sociala sammanhang? Är du självmedveten där också?
SvaraRaderaFunkar precis likadant! Är absolut mindre rädd i skrivandet än utanför. Absolut självmedveten i sociala sammanhang.
RaderaVad spännande! Tycker det känns väldigt fint att vi kan få utlopp för vilka vi är och vara något mindre självmedvetna när vi skriver än i sociala sammanhang.
Radera