En spänd och illamående men trots detta odramatisk tågresa senare befinner vi oss hundra mil hemifrån. Koltrasten, som jag ansträngt mig för att få höra där hemma, sjunger oavbrutet här. Tulpanerna blommar i min systers rabatt och mitt barn tar med oerhörd respekt sina första steg på grönt gräs. Van vid snö och asfalt hoppar hon hellre upp i mormors famn och tuggar på en grankvist.
När jag var liten och vi reste bort, hatade jag att komma fram i mörkret. Obehaget att inte se var man är, lättnaden att vakna nästa morgon, dra bort gardinerna och tvinga det nya landskapet att ge sig tillkänna, äntligen kunna orientera sig i det.
Ungefär samma känsla fick jag igår när vi kommit fram, trots att jag varit här förut och trots att kvällen var ljus. Jag vaknade på natten och lyssnade efter okända ljud.
Det har lagt sig nu, jag har landat. Men när jag åker genom stan eller går genom det för mig okända villakvarteret smyger en viss kusinen från landet-känsla upp bredvid mig. Fönstren jag tittar in i, trädgårdarna jag passerar: i dem finns människor. Flera stycken i varje. Grupper med individer som lever sina liv här, så långt från mitt. Och det känns plötsligt så trångt. Inte så mycket fysiskt som mentalt. Varenda en av dem har sitt syfte, sina brister, sin agenda, sina känslor. De är någonstans, de ska någonstans, de vill någonting. Jag skulle kunna stanna dem, en efter en, och få ett helt liv. På bredden och höjden och djupet och allt.
Allt i dem är lika stort som allt i mig, hur finns det plats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar