nåt om gud

 I min mobilanteckning med rubriken "att skriva om" står som nummer fyra "nåt om gud".

Efter en kommentar under inlägget om hur jag sjunger samma vaggvisa om och om igen började jag fundera på vad jag ska fylla på min nattningsrepertoar med. Då kom jag att tänka på psalmen Sjung lovsång alla länder. Jag kallar den lite slarvligt för Taizésång, eftersom den är skriven i kommuniteten Taizé. Jag har sjungit den många gånger, och vaggats in i trygghetskänsla av det repetitiva, i kombination med kyrkorummet jag befunnit mig i.

Jag är uppvuxen med en kristen tro. Har läst aftonbön om kvällarna, sjungit i en kristen kör hela min uppväxt, varit aktiv i kyrkans ungdomsverksamhet. Där fanns en präst som ibland höll i samtalskvällar med oss, under olika teman. Jag älskade det formatet. Han ställde existentiella frågor, och vi fick sitta uppkrupna i den – som jag minns det – gigantiska soffan och bara tänka och diskutera sådant som man (jag) gick omkring och tänkte på, men utan ord. Han skapade en plats där det inte var konstigt att grotta ner sig, vrida och vända. 

Och så dog han. Inte ens 40 år gammal. Jag tror min tro dog med honom, för kvar finns den inte.

Men det går inte att skaka av sig något som varit med och byggt ens person. Jag minns hur det känns att tro, men dörren är stängd. Genom den kan ändå saker sippra ut. Sjung lovsång alla länder, till exempel.

Min kille är oerhört bra på att vila, och försökte i början av vår relation introducera att vila kanske mitt på dagen. Alltså vila så som att faktiskt lägga sig i sängen, under täcket. Som om det var dags att sova. Nu förstår jag att det inte är min grej, om jag inte är dödstrött, men då ville osäkra lilla jag ändå försöka. Jag hade också svårt att ligga kvar länge på morgnarna, fast jag tänkte att jag borde, för det är väl mysigt? I alla fall: det enda som funkade för att jag faktiskt skulle palla att ligga kvar var att i huvudet sjunga olika Taizésånger. Jag tvångsmediterade alltså. Jag har gjort så mycket konstigt.

Det här skulle ju handla om gud. Men det verkar inte bli nåt av det.

Eller kanske. När jag var liten tyckte jag att jag liksom hittade gud om jag fokuserade på en punkt precis ovanför dörrkarmen i mitt rum. Jag föreställde mig också hur han stoppade om mig när jag hade svårt att sova. Jag har fortfarande bilden i huvudet, hur någon sorts diffus gestalt rättar till mitt täcke. 

Under en andakt på platsen där jag konfirmerades, slogs jag plötsligt av insikten hur märkligt jag tyckte att det var att vi alla satt i ett rum och liksom fokuserade på något annat än varandra. Vi sökte trösten hos någon som inte syntes, istället för hos varandra. Vi skulle tacka någon annan för varandra, istället för att tacka, ja, varandra.

Banalt kanske. Men när insikten var insedd var det svårt att gå tillbaka. Den platsen hade också något av en självbild som var typ "här får alla vara sig själva". Men jag fick inte det. Eller, det fick jag väl visst, men det funkade inte så bra. Och jag såg ju att det funkade ännu sämre för andra. På den här platsen fick jag ångest för allra första gången. Jag satt på toalettgolvet och hyperventilerade i känslan av utanförskap. Jag minns hur min mamma lutade pannan mot bilsätets huvudstöd när hon och pappa hade kört mig därifrån, och jag fortfarande hulkade i baksätet. En rörelse av hjälplöshet som jag inte förstått vidden av förrän nu, när jag själv är mamma.

Så nej, sammanhanget där gud skulle vara centrum var inte mitt sammanhang. Jag gled bort och har väl inte hittat något som fyller tomrummet, om det ens finns något.