Barnet och pappan går iväg för att titta på hackspett. Jag slänger ner liggunderlaget i snön, lägger mig och kisar upp i en obarmhärtigt blå himmel. Det är för skönt. Av någon anledning är kroppen helt matt. Det är nog solen, tror han, den första riktiga solen.
Kanske. Jag vrider huvudet åt sidan och ser snön smälta i realtid. De miljontals små lysande reflektionerna i snökristallerna blinkar bort, en och en.
Igår efter att jag skrivit den ändå kärleksfulla beskrivningen om min relations fundament, krockar vi på kvällen. På ett sånt sätt som gör mig ledsen på riktigt. En dissonans som är svår att komma åt och som handlar om uppmärksamhet. Att få den, att ge den.
För mig tog det orimligt lång tid att kunna försjunka i något annat så länge han ens var i närheten. Orimligt lång tid. Mina känselspröt ute jämt, jämt, jämt.
För honom, snarare det motsatta. Inga spröt ute, allt fokus på den egna uppgiften. Man måste knacka. Hårt.
Båda extrema åt varsitt håll. Hur mötas? Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.
Barnet och pappan kommer tillbaka. Hon kommer flygande genom luften och landar på min mage. Hennes ansikte lyser, hon är så glad. "Det där var en glad en", säger alla. Och det är sant. Men det är någonting med den här dagen, vårvintern, solen, himlen, snön. Allt är roligt. Jag krafsar med fingrarna i snön och hon kiknar av skratt. Vi sjunger prästens lilla kråka och hon vill snabbspola fram till å än slank han hit.
Lycka är ens barns lycka. Det är tydligen sant. Bubblet i henne är bubblet i mig.
Gårdagsdissonansen värmedallrar i utkanten av nuet, kommer tillbaka förr eller senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar