Just nu gillar jag inte mitt skrivande. Jag hör inte min ton, allt är bara stolpigt. När jag skriver stannar jag upp tusen gånger i hjärnans jakt på det rätta ordet för vad jag egentligen vill ha sagt, kollar synonymer, frågar nån, ändå känns det aldrig riktigt bra. Som om orden jag vill åt inte alls finns. En vän med synestesi frågade hur saker tar form inom mig, om inte i färger. Jag har funderat och jag känner tydligt hur jag läser av saker, människor, fenomen. Men jag kan inte sätta ord på det. Det är som visuella förnimmelser. Jag kopplar inte samman någon med färgen röd, men det finns ett fält, en pöl, runt människor, fylld med de kroppsliga och känslomässiga signaler den personen en gång väckt hos mig. Att översätta det i skrift är en jävla utmaning som jag sällan ger mig på. Eller gör jag? Kanske omedvetet. Måste läsa igenom saker.
Just nu är livet sådär ekorrmässigt som jag egentligen skyr men samtidigt mår ganska bra av, i alla fall nu när jag har en rimlig arbetsplats. Det ekorrmässiga innebär, som jag skrivit om nån gång förut, att man glömmer omvärlden. Man hinner inte ha klimatångest, man hinner inte förstå att det snart är ett avgörande presidentval. Och det är förjävla skönt, men också farligt. Jag gillar det. Jag gillar det inte.
Svamligt. Jag ville mest bara säga hej, jag finns, och sådär.
