spådd i tystnad

 Det är beroendeframkallande tyst här. När min kille lägger barnet går jag en promenad. Kanske lyssnar jag på en halvintressant podd och så fort jag stänger av och drar lurarna ur öronen ångrar jag att jag började lyssna. Det där kan jag höra senare, tystnaden får jag inte med mig hem. 

När jag är förnuftig nog att inte ens stoppa i lurarna kommer jag på mig själv med att knappt hörbart viska olika dialekter för mig själv. Kan jag pendla mellan de få huvuddialekter som ryms mellan min hemstad och den jag bor i nu? Nästan, men det är inte perfekt. Jag hör precis var det blir fel men kan inte rätta till det. 

Jag glider istället över till att försöka lista ut vad syftet är med en text jag försöker skriva, vrider på formuleringar i huvudet för att känna om de är de rätta, om de sätter fingret på vad jag vill säga. 

Tankarna spårar snart upp framtiden, som de ju ofta gör. Den närmaste framtiden, jobben som finns och inte finns. Som kontrast till mina grusade jobbchanser fick jag i alla fall ett fint erbjudande som jag tackade ja till direkt, men som på intet sätt ger mat på bordet. Min killes syster spådde mig i tarotkort (säger man ens så?) härom kvällen och min fråga var: kommer jag hitta en arbetssituation som jag trivs med? Svaren var såklart tvetydiga och högst tolkningsbara, men det är väl det som är grejen. Att de ska få en att tänka, att man ska försöka applicera dem på sin egen situation. Kontentan är väl fortfarande: att våga. Och samtidigt behövs tryggheten, inkomsten, om barnet ska ha två par galonisar på förskolan och så vidare. 

Och så den avlägsna framtiden. Som jag slår bort lika fort som den kommit. 

Jag kommer tillbaka till gården och sätter mig på lillstugans lilla altan, för att fortsätta lyssna på tystnaden. Men myggen. Jag går in, parerar för en gigantisk presenning som hänger på tork över takbjälkarna, lägger mig på underslafen i våningssängen. 

Vi blev kvar några dagar extra, här i stugan vars framtid jag inte vill engagera mig i. Ändå hittade jag något som liknar semesterlugn här i år, så vi stannade ett par dagar extra. Det är vackert här. Lummigt på något sätt, vilsamma vyer som inte överdriver. 

Den här sista dagen har vi nästan lyckats med att göra ingenting, trots en två och ett halvt-åring med rätt höga krav på stimulans. Vi tittar på VHS, vi studsar matta, vi sover middag och klättrar i våningssängarna. 

Vilodagen kom sig av att vi igår impulsåkte till närmaste fjäll. Jag minns alltid vägen upp som relativt lätt, vilket den kanske är om man har bra fysik. Har man inte det, plus extratyngd (och då var min ryggsäck ändå inte tungtung), plus ett tjurigt sinne när målet (kalfjället) är i sikte, då är den inte relativt lätt. Väl uppe, förbannad och myggbiten, slet jag av mig ryggsäcken, skjortan och linnet och dråsade ner i kråkbärsriset. Min kille tog en bild där jag satt lutad mot en sten, i bara BH och högröd i ansiktet. Jag såg ut som en anspråkslös mamma. 

Resten av dagen var pur lycka för att ha norpat till sig en dag av vidder, av att se ett barn som först vill hem till stugan men sen får fjällfeeling och kutar runt som sig bör, av att plocka kantareller som var alldeles för små. 

”Det här var väl en fin dag”, sa mitt lillgamla barn när vi åt pyttipanna på kvällen. 

Tystnaden hörs in i lillstugan, där jag ligger nu. Kanske har barnet somnat i storstugan. Vi pratar om nästa år, som man gör. Nästa år kanske grannarnas barn också är här, nästa år kan vi köpa en ny gunga, nästa år kan vi sova i lillstugan när resten av familjen är här. 

Nästa år är hon tre och ett halvt. Om hon kan säga ”det här var väl en fin dag” nu, vad kommer hon säga då? Och vad kommer min fråga vara när min killes syster spår mig i tarotkort? 

Här vill jag hemskt gärna lägga in emojin med lila tröja som rycker på axlarna. Men det är väl fusk. 

vykort

 Jag sitter på den lilla altanen och lyssnar till hur min kille och hans föräldrar lagar rårakor i stugköket. Barnet är också med och jag hör hur hon får tag i en kaffekopp. Och häller ut den. Åh nej, i smeten? Hon missade smeten. Tidigare under dagen kastade hon sin pappas kikare i riktning mot en forsande å. Hon gör sådär. Det är som att impulsen överfaller henne och vaddetnuär hon har i handen måste kastas. Men såklart, något händer, uppmärksamheten är vunnen. Vi säger att det är på allvar och hon ler. Hon befinner sig i en tillfällig frihet på grund av sin ålder, där konsekvenser inte riktigt finns. 

~

Som vanligt kämpar jag mot pms:en. Det är verkligen orimligt att ha pms så här ofta och länge. Går i tankarna på att börja äta antidepp igen mellan ägglossning och mens men det finns ett motstånd. Inte igen. Men någonting måste till om jag inte får flytta ut till ett eget hus en vecka i månaden. För så länge jag inte behöver stötas och blötas går det bra. Ja, förutom katastroftankarna på kvällen då. Men de lider ju bara jag av, så att säga. Eh.

~

Det darrar en viss stämning här i stugan, som vanligt. Men jag tror jag blivit bättre på att inte smittas av den, att inte ta på mig den. Vi är också bättre på att prata om den, min kille, hans syster och jag. 

Efter ett prat om stugans framtid behövde min kille också landa, landa i att det kanske bara är han som bryr sig om den här stugans framtid. Att inte så många andra är intresserade, inte ens hans syster. Också där var det så befriande att vara ärlig: nej, jag vill inte att detta ska vara mitt. Bara ur tydlighet kommer lättnad. Att våga göra någon besviken, fan vad svårt det är. Men nu var det ganska lätt. 

tält och grus

När jag går där över sanden med en tung vandringsryggsäck på ryggen, en handväska över axeln, två tygkassar, en på axeln och en hängande i armvecket, plus en hink med spadar och sandkakeformar i ena handen, undrar jag varför jag ens vill tälta. Jag tycker det mesta bara är besvärligt, men jag vill ändå, någon gång per år. I år blir det dessutom dubbelt besvärligt eftersom jag från ingenstans drabbas av världens allergi. Näsan kliar och snoret rinner och vi har glömt ta med fler pappersrullar. Jag ber min kille dra med så mycket han kan från bajamajorna vid strandens parkering. Mmm, snyta sig med det billigaste, strävaste toapappret.

Kanske vill jag göra det av insikten att även jag behöver ta mig igenom besvärligheter, även jag måste skaffa mig nån sorts erfarenhet av något som inte bara är bekvämlighet.

Men kanske är det för att jag vet att man ibland öppnar tältduken till ett fullkomligt stilla hav, till att se sitt lilla barn nyvaken stappla iväg för att leta kråkbär. ”Kråkbären, hallåå, var ääär ni?”

Det är dagens bästa ögonblick. Sen blir det lite grus i relationsmaskineriet, som jag somnar ifrån under barnets tupplur, och vaknar av kaffe och tårta som min kille köpt från pensionatet, som ursäkt för att han varit besvärlig, trots att hans besvärlighet varit befogad. Jag orkade bara inte med att den var det.

Men mitt i försoningstårtan får jag ett mejl från senaste arbetsintervjun, och även den tjänsten har gått till någon annan. Jag vet egentligen inte riktigt varför, men besvikelsen blir en fysisk tyngd i kroppen och jag känner skulderbladen glida isär. Kanske för att jag var så säker på att det skulle ordna sig nu, för att det hade verkat så. 

Men det finns ett litet hopp kvar, kanske en annan tjänst att få på samma ställe, men jag vågar inte heller tro på det. 

Jag sa det till psykologen, att en del i upplevelsen av föräldraskapet som svårt är att jag inte känner någon yrkesmässig stolthet över mig själv. Det behöver ju inte nödvändigtvis hänga ihop, men för mig spiller det över. Om jag inte har mig själv som yrkesperson att glida över i, att känna mig hemma och kompetent i, är jag bara mamma då? Och vilken sorts mamma, vilken sorts förebild? 

nuet

Ingenting händer. Sommaren har mig i sitt grepp, där ingenting mer spännande händer än att jag försöker ta in den. Blåklockorna, smultronen som jag pliktskyldigt trär på ett strå till mitt barn. Glass varje dag. 

Och ja, jag njuter av att det inte är värmebölja här. Jag har redan konstaterat att 18 grader är min ultimata temperatur. Någon dag kan få ligga runt 22, för badlustens skull. Men inte en grad celsius över 23,5 tack. Klimatångesten håller sig på en påtagligt närvarande men ändå rimlig nivå. 

Men det är så märkligt. Den här tiden är så märklig. Att det liksom inte går att tänka på framtiden på ett vettigt sätt? Jag läste en blogg där någon tänkte kring sina barn: ”tänk när de är lika gamla som jag och kan *insert vardaglig sak som om ingenting kommer att ha hänt tills dess*”.

Kanske kommer ingenting ha hänt tills dess. Men mer troligt att. Jag förstår inte hur man kan göra det hoppet i sitt huvud. Jag förstår inte hur det inte kan ta stopp i föreställningsförmågan när man föreställer sig sina barn i vuxen ålder. Det senaste jag läste var trolig livsmedelsbrist inom de närmsta tjugo åren. Jaha? Hur ska jag föreställa mig det? Hjälp mig?

Jag försöker på något märkligt sätt befinna mig i nuet, och samtidigt med en liten fot i framtiden bara för att ha någon sorts mental förberedelse inför något man inte vet något om. Men kanske just att, att det kan bli på ett sätt jag inte kan föreställa mig just nu.

Men just nu. Mitt barn har en gullig frisyr och säger roliga saker. Vi har gemensam semester. Det är vackert ute. Prästkragarna, blåbären, rallarrosorna. Det kommer regn, det kommer sol. Just nu kan jag lura mig själv att allt är som vanligt. Det kan vara så länge än, ingen vet.

Allt har alltid varit ovisst. Men förut har man i alla fall kunnat inbilla sig att man vet, eller i alla fall kan ana, någonting om framtiden. 

Nu är det bara ett stort obehagligt frågetecken. Så jag håller mig fast i nuet bäst jag kan. Det är svårt.

100 procent och halv nio kronor

Jag ser att besöksantalet på bloggen av någon outgrundlig anledning ökade med typ 100 procent från ingenstans igår. Förstår aldrig var ni kommer ifrån, sådär liksom i hög, helt plötsligt. Jag ser det och känner att jag måste leverera.

Men nu verkar leverantören i mig ha gått ner i sommarläge, för jag kan inte klämma ur mig någonting, i alla fall inte någonting intressant. Istället går jag och bygger ihop delar ur gamla blogginlägg för att skriva någon annan sorts text, som jag kanske kan få betalt för. Pengar, pengar. De får världen att rulla. Jag läser Hyper av Agri Ismaïl. Pengar. Jag får lust att se om Succession för tredje gången. Pengar. Jag tänker på vad jag ska begära i lön från det där jobbet som jag eventuellt ska få. (det blir inte så många) Pengar. Jag får en summa av mina föräldrar inför sommaren, priviligerad som jag är. Vi får det ibland, min syster och jag, och jag blir alltid lika förvånad när de kommer, pengarna, sifforna. Och lika tacksam, för det underlättar alltid. Den lilla svångremmen som ändå ofta måste hållas – eftersom jag och min kille gärna gör somrarna så fria som vi bara, bara kan – kan släppas efter något.

Mitt barn har lärt sig leka affär och blir alltid lika fundersam när jag frågar hur mycket något kostar, och sedan kommer med stenar eller kottar eller nåt annat i ett visst antal. Jag kommer alltid på efteråt att "betala" för henne bara innebär att hålla en bit plast mot en liten apparat som säger pip. Senast jag frågade vad det hon sålde kostade svarade hon halv nio kronor. Jag gav henne fyra och femtio.