Jag sitter på en bänk i parken. Har dragit upp luvan över huvudet och sitter och väntar med lurarna i öronen. Irriterad för att jag hade bokat ett grupprum på biblioteket under den timme hon sa att hon skulle ringa upp, men tiden gick och hon ringde inte, och rummet var bokat efter timmens slut.
Kommer så snart jag kan, skriver jag till min kursare. Vi ska sitta ett tag på café och skriva tillsammans. Det bästa sättet att få någonting gjort. Två koncentrerade timmar innan stängning. Lite prat, mycket verkstad.
Hon ringer fem minuter innan timmens slut. Jag fipplar med hörlurarna, de har inte kopplat upp sig mot telefonen, och jag missar samtalet. Men helvete då. Och inte ringer hon upp heller. Man ringer väl upp?
Hon ringer upp.
"Jag ville prata med dig för att vi ska ha ett konsultationsmöte imorgon. Du skrev till mig att du ville ha stöd i ditt föräldraskap, att du har tankar kring prestationsångest och tålamod. Hur länge har du känt såhär, är det senaste tiden eller...?"
Bröstkorgen dras ihop som om någon trätt ett snöre i sicksack mellan lungorna och nu drar i trådarna.
"Sen hon föddes. Men det har inte varit så lätt att..."
"Jag förstår."
"Det blir som tabu att erkänna att man tycker det är svårt. Men eftersom jag har en historia av att må dåligt, att vara deprimerad, vill jag inte bli det igen, och att det ska gå ut över henne."
"Jag ska som sagt ha en konsultation med vår mbhv-psykolog, och så återkopplar jag till dig om hon bedömer att vi ska skicka remiss."
"Tack."
"Och du. Jättefint att du hör av dig till oss och ber om hjälp när du behöver det."
Någon drar ett sista ryck i trådarna innan den släpper. Jag lägger på. Drar luvan av huvudet och börjar gå mot caféet. Kvällssolen lyser på oss genom fönstret medan vi skriver. Jag försöker förflytta mig själv till en annan årstid, en helt annat plats, försöker vara någon som jagar sin mamma som från ingenstans dykt upp i en yngre version av sig själv, yngre än berättarjaget är i berättelsens nu. Jag vet inte riktigt vad de ska säga när de möts. Jag vet inte än vad som hänt.
Min spontana tanke är att fan vad modigt av dig att söka hjälp! <3 Jag har också en historia av att ha mått dåligt och oroade mig för hur det skulle bli när min son föddes. Än så länge mår jag bra, men jag är ödmjuk inför att någon prestationsångest eller otillräcklighetskänslor skulle kunna införa sig framöver. Hoppas att du får bra stöd.
SvaraRaderaTack! Det är märkligt hur långt steget kan vara att söka hjälp för en sån här sak, som man ju bara liksom ska klara, när ingenting egentligen är ett uppenbart problem kring barnet. Men nu är det äntligen gjort.
RaderaOch ja du verkar ha det så fint med ditt barn! Är på riktigt avundsjuk. Någon form av prestationsångest och otillräcklighetskänslor är nog oundvikliga, om man är lite böjd åt det hållet, men jag läser det som att du i alla fall verkar trivas som förälder, och det måste ju vara en superbra grund! <3
övergången i den här texten från det som är liv och det som händer i skrivandet, och hur samma stämning genomsyrar det, till slutmeningen som kan bli som ett tema för hela texten... det tyckte jag gjorde texten så bra. vet inte om det blev begripligt men det var njutbar läsning i alla fall. hoppas det steg du tagit ska ta dig i en bra riktning.
SvaraRaderaDet blev begripligt! Tack och tack! <3
Radera