Om ett par dagar har jag min terapitimme. Jag gick tillbaka i inkorgen och såg att jag senast var där när mitt barn var sex månader. Nu är hon lite över två år.
Då pratade vi om att jag saknade flocken, precis som så många andra nyblivna föräldrar. Vi pratade om att jag ibland kan bli helt handfallen utan flocken. Men så var i den flock du ändå har då, sa hon, så ofta du bara kan. Och jag var det, och det var bra. Amen.
Vad jag ska prata om nu vet jag inte riktigt. Det är alltid så. Jag mailar henne i ett tillstånd av förtvivlan, och lagom tills att vi ses har den gått över. Men ofta kan jag ändå minnas förtvivlans beståndsdelar, och kan få någonting med mig att säga till förtvivlade jag, när den stunden kommer igen. För det gör den ju alltid.
Kanske ska jag prata om den där oron, rädslan för att världen ska rämna och dra mig och mitt barn med sig. Men bara av att lufta den rädslan för min kille så avtog den i styrka. Såklart.
Men det jag allra mest ser fram emot är tillfället att säga rakt ut, allt jag känner, utan rädslan för att bli dömd. Utan att samtidigt försöka läsa mottagarens ansiktsuttryck, skiftningarna i ansiktet. Kanske sker det skiftningar även i hennes ansikte, men det bryr jag mig inte om, för jag betalar henne dyra pengar för att inte bli dömd. För att faktiskt få vräka ur mig, få se allt skräp i sjukhusljus, och få förstå hur jag kan stoppa tillbaks det i fickorna och orka bära det vidare utan att tyngden tynger lika mycket.
Jag kan bli tårögd ibland av att tänka på vem jag var när jag klev in i hennes samtalsrum för tretton år sedan, och vem jag faktiskt är nu. Det är såklart ålder, men det är också insikter och aktivt arbete. Men jag kan också bli tårögd av hur mycket av henne som finns kvar, den där tjugoettåringen. Det kräver en del för att hålla rätt delar av henne tillbaka, och rätt delar av henne i ljuset.
Om jag kunde säga till tjugoettåringen: hörredu, om tretton år har du en tvååring som på frågan "Minns du vad pricken mitt i ögat heter?" svarar "Nej, det kommer jag inte ihåg". Hur skulle hon reagera?
Jag tror ändå att ett visst hopp skulle tändas. Runt den där pricken mitt i ögat.
<3
SvaraRaderaVilket fint inlägg, med stor igenkänning för min del. Det där om att i förtvivlan behöva terapi, och sedan när terapistunden kommer försöka minnas hur det kändes. Hur ens kille är ett sådant stöd i känslostormarna. Ibland tror jag, för min egen del, att det handlar mer om att behöva öva på känsloreglering i stunden, än regelrätt terapi (fast terapi är såklart också viktigt!)
SvaraRaderaSån tur för oss att det finns bloggar att skriva, och andras bloggar att läsa, för att det där skräpet i fickorna ska bli lite lättare att bära runt på.
så fint! om delarna som finns kvar, och det som förändras. men mer lära sig att hantera sig själv, snarare än att förinta sig för att bli nåt annat.
SvaraRadera