söndag 31 mars 2024

hör du hur det låter

 Ända sen fjäll-pms:en har det gått trögt, allting. Vi har hamnat i soffan med någon sorts ambition att ha trevligt men har istället hamnat i prat som bara känts allvarligt och tungt och, för mig, svårt att förhålla sig till. Hans känsla av att inte bo där han vill bo, och jag som trivs helt okej, och absolut inte är redo för fler flyttar på minst, verkligen minst! ett år. Min känsla av prestationsångest i föräldraskapet och hans känsla av att inte veta hur han ska bemöta det. 

Och så min förklaringsmodell för trögheten, att det är just den där prestationsångesten som ställer till det för mig. Det är absolut en del av det. Men sen kom det fram. Hur rädd jag är. Hur många potentiella faror som tumlar runt i mitt huvud, varje dag, dagar som sedan avslutas med förberedelsen för smällen

"Hör du hur det låter när du berättar det?" frågar han. Och vi konstaterar att det kanske är ett besök hos psykologen som är mer aktuellt, än ett besök hos familjerådgivningen, vilket var min första tanke. 

Men bara att få säga det, erkänna vidden av den, rädslan, lyfte såklart någonting från axlarna.  

Kanske var det därför förkylningen slog till. För nu är den här, och som vanligt bannar man sig själv för att inte ha vett att vara glad när man inte är förkyld. Försöker komma på sätt att roa en tvååring inomhus när man själv inte orkar. Jag band fast ett snöre i en lampkrok i taket, och sedan skötväskan från lekvagnen i snöret. Tada tada: en gunga till Pluppdockan. Det roade henne nästan en hel eftermiddag, medan jag kunde sitta någorlunda still på vardagsrumsmattan.

Någon händer i hennes blick när hon märker att jag inte är som vanligt. En vaksamhet. Kanske gror förkylningen i henne också. När jag trodde att hon hade somnat och som vanligt halat upp telefonen hörde jag ett "mammaa", och så sträckte hon ut sin lilla arm från där hon låg på mage. Drog min kind till sin. Varma små andetag i mitt öra innan hon grabbade tag i sin lilla gosegris och vände sig om. 

Ibland kan jag inte fatta det. Att hon är någon med andetag som känns, med idéer, med rädslor, med humor. Jag är så upptagen med att undra vem hon ska bli, men hon är ju.

2 kommentarer:

  1. Hoppas det blir bra för dig och er. Kan rekommendera Hilda på respektfulltföräldraskap (instagram) om du vill ha en annan take, hon är bra på att omfamna en som förälder också. /jagborhär

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner till henne! har dock inte instagram längre och hur bra hon än var blev jag ofta mer stressad än hjälpt av alla råd faktiskt. Det var nåt med att veta att hela hennes profil är full med insikter om allt jag inte gör.

      Radera

vem är förvånad

 Jag prokrastinerar och förtvivlar. Skjuter upp att skriva mer på projektet, eftersom det alltid är lika svårt att öppna dokumentet. Finns d...