är det här skräp

 Litteraturfestival med kursen i dagarna två. Tre om man räknar en heldag textrespons. Vi var alla lite märkligt bortkopplade. Jag blev glad över min respons, men eftersom jag också går en grundkurs, en ”snäll” kurs, så kom jag på mig själv med att undra vad de inte säger. Som en kurskamrat uttryckte det: jag vill bara veta om det här är skräp? 

Definiera skräp. 

Jag har pratat med två av mina favoritförfattare och ångrat mig direkt. Så fort jag tog det första steget ur de korta, stela samtalen var förtrollningen bruten. Jag som aldrig köper böcker köpte ändå deras, fick dem signerade och skapade förvirring när jag inte ville att de skulle skriva ”till Ida” i dem. ”Men det är ju så jag brukar göra!?” utbrast den ena och så fick hon det i alla fall. Jag vet inte varför jag inte ville det, det kändes fånigt bara. 

Jag ska meditera bort de där samtalen, läsa böckerna på nytt och stryka under. Göra hundöron osv. Hitta tillbaka till det där som författaren inte har något att göra med. Min läsning.

Som vanligt när jag befunnit mig bland människor, många människor, går jag hem med en känsla av saknad. Saknad när jag ser mina kurskamrater klicka med varandra på ett plan som jag inte verkar kunna klicka med någon. Av att se etablerade människor i en kulturvärld. Av att se allt det, och känna mig så långt ifrån det, trots att jag är där, vill vara där. 

Den där rädslan för att inte få höra till, så stark att man själv ser till att inte få chansen, den sitter tydligen som berget. Jag måste påminna mig om: det tar tid, det tar tid för mig, vänskaper tar tid, att känna sig hemma i ett sammanhang tar tid. 

På något sätt måste jag ge mig tiden.