onsdag 8 november 2023

mammaklyschor

Vi har varit hos barnets mormor och morfar i tre dagar. Hon har vant sig vid konstant uppmärksamhet och lek. Vi kommer hem, sover middag. Barnet vaknar och behöver gå på pottan och märker inte att det är hennes pappa som följer henne till badrummet. När hon upptäcker det vrålar hon efter mamma, och efter det börjar någon form av övergångsutbrott. Hon kastar en gosedjurskatt över sängen och skriker "TA DEN", och när hon med minsta möjliga ansträngning inte når den med en centimeter skriker hon "GICK INTE" och kastar sig i stor dramatik över madrassen och gråter förtvivlat. 

Detta pågår i vad som känns som en evighet. Allt är fel. Jag sitter handfallen på madrassen nedanför sängen och kan bara titta på. Så fort jag öppnar munnen möts jag av uppskruvad förtvivlan. Hon ropar på mamma fast jag är där. Jag vägrar lägga min egen röst över det hjärtskärande ljudet. Kan bara sitta där och visa med min fysiska kropp att jag är där. Att jag ser henne. Att jag kanske inte kan ge henne just det hon behöver och vill just nu, men att jag finns där när hon vill landa. Men mina tårar rinner. Jag om någon förstår ångesten i övergången, i förändringen från det som blivit det normala till det nya, eller gamla, normala. Det är mitt värsta tillstånd.

Men mitt nya värsta tillstånd är att se henne i det tillståndet. Att se henne förvirrad, ogrundad. 

Det är helt normalt, säger min kille.

De måste få gå igenom det, säger min mamma.

Brustet hjärta-emoji, säger jag.

Och när jag på morgonen är fokuserad på att packa mina saker i väskan, göra min frukost, och kommer hem med så ont i magen att jag måste sitta på soffan med värmekudde, inte kan leka och bekräfta som jag tänkt. Rastlösheten i hennes kropp för varje nej.

Hon klättrar upp och ner för mig under läggningen, som vanligt. Men nu rasar pms i min kropp och jag måste andas i mental fyrkant för att inte slänga mig själv ur sängen. 

Men så fort hon somnat somnar också min frustration. Äntligen är hon på ett och samma ställe och jag, som alla mammor i alla tider, ligger länge och försöker ta in varje linje i hennes släta ansikte. När jag senare kryper ner bredvid henne och läser vänder hon sig så att hennes lilla hand dunsar ner och vilar mot min arm, värmen från den lilla handen sprider sig över hela min kropp, och jag vill aldrig att hon ska ta bort den.


2 kommentarer:

mil bort

 Barnet vill att jag sjunger ”ingen satt i granen, skulle skala kottar” när hon ska somna. Så jag gör det. På repeat sjunger jag om Ingen oc...