Mitt barn kan prata och jag känner att jag inte kan skriva om henne på samma sätt längre. Någonting hände när det plötsligt går att föra en konversation. Hon är ett år och åtta månader och pratar i fyraordsmeningar. Man kan inte inte skryta om sitt barn, jag förstår det nu. Så watch me.
Det handlar inte så mycket om skryt som om lättnad. En lättnad som såklart hänger ihop med att jag nu för tiden får leva ut en annan del av mig själv på dagarna. Att jag numera får sakna och komma hem till ett oförställt, lyckligt och förmodligen högst tillfälligt "HEJ MAMMA!"
Men, tillbaka till lättnaden. Imorse sa hon det. Hon satt i soffan, klappade bredvid sig och sa "Mamma sitta här prata". Och jag kände en våg av: äntligen. Äntligen kan vi sitta bredvid varandra och prata. Inte särskilt länge, förvisso, men det är en början. Hela dagarna handlar inte om att hatta omkring, upptäcka uppptäcka upptäcka, för nu är mycket redan upptäckt. Så upptäckt att det går att prata om, berätta om. Det går att stanna upp en stund. Och gud vad jag tycker om att stanna upp en stund. Och gud vad jag tycker om människor som vill prata med mig, som säger något och vill ha ett svar, som ännu inte utvecklat en eventuell kärlek för envägskommunikation. Det är det bästa smickret. Mitt barn vill prata med mig.
Det märkliga med hennes relativt tidiga verbalitet är att varje gång jag under graviditeten drömde om förlossningen, så var händeseförloppet alltid så att barnet kom ut, var en bebis, men extremt fort blev det kanske fyra år och pratade ohämmat. Jag blev alltid besviken över att ha missat den där spädbarnstiden.
Nu är spädbarnstiden över. Kul att du kom, kul att du gick!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar