gårdshuset

 Jag skulle flytta från Göteborg. Jag hade suttit i en terapifåtölj mittemot vad som kändes som definitionen av en psykoterapeut, statylik med rysk accent, och konstaterat att jag måste tillbaka dit jag kom ifrån. Jag minns känslan av att rent fysiskt sakna smutsig snö och stökig barrskog. Det skulle såklart inte lösa allt, men kanske ändå rätta till själva grunden, kulissen skulle kännas i linje med mig själv. I Göteborg var den just en kuliss, tvådimensionell, jag tog mig inte in i den.

Jag la ut min bostadsannons. Två tjejer hörde av sig, de hade ett litet kollektiv och ett rum ledigt. De verkade gulliga. Jag hade nästan tackat ja när bilden på det lilla gårdshuset kom. En liten loftlägenhet, en etta med välvt, vitt trätak. Som på landet, fast i stan, sa ägaren (upprepade gånger, han hade uppenbarligen hittat en slogan).  

Omringad av älv, en stor lärk utanför dörren och med utsikt över en åker och ett litet skogsparti. 

Jag kunde inte tacka nej. Men kanske var det mitt största misstag. Jag vet inte. Jag kände mig ensam där. Men inte ensammare än i Göteborg, och där hade jag ändå delat lägenhet med en vän. 

Jag minns hur jag halvlåg i soffan efter att ha jobbat dagens första futtiga lilla timme som städare på ett apotek, och i väntan på mitt kvällspass på läkemedelsföretaget läste jag Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt. Boken så tung. Jag somnade alltid, så skönt när det väl hände och så deprimerande när jag vaknade igen. Jag handsydde ett litet draperi till hyllorna i mitt lilla kök, för att dölja kastruller och plastburkar. Nöjd över att jag hade åstadkommit något. 

Jag promenerade. Lärde känna den lilla öns alla skrymslen och vrår. Det var nog här promenaden blev vad den nu är för mig, min tredje lunga, min livlina. Det var här jag upptäckte vad den kunde göra: hålla hoppet uppe. Systemkameran var alltid med, det var här jag fotade mina sista riktigt bra bilder. Det här var precis innan instagrams världsherravälde.

För att duscha behövde jag gå ut, ner för den branta trätrappan och in i tvättstugan. Ett tag fanns inget varmvatten. Mina hyresvärdar i villan på samma gård sa flera gånger att de nästan aldrig brukade se mig. De var snälla och hjälpsamma, suckade inte ens när jag i ett misslyckat försök att frosta av mitt frysfack lyckades orsaka en vattenskada. De bar ut mitt kylskåp och jag hade ett svart hål i väggen som sällskap ett tag innan det kom tillbaka. 

Jag minns ångesten. Hur jag slängde telefonen med min mamma i över golvet för att ensamheten och riktningslösheten var för tung att bära. Hon var kvar när jag lyfte upp den igen.

Men jag minns också hur det var att öppna ytterdörren på våren. Fågelsången i lärken. Dimman över åkern när jag hämtade tidningen, ibland stod ett rådjur vid skogskanten, ibland knatade en räv över den frostiga jorden. På vintern när norrskenet kom kunde jag gå ut på åkern, gatlyktorna nådde inte dit.

Till slut flyttade jag. Till ett litet kollektiv i studentkvarteren. Det blev aldrig särskilt bra.

Vilket som egentligen var mitt största misstag, att jag flyttade dit, eller att jag flyttade därifrån, vet jag fortfarande inte.

hälsningar från en tisdag i oktober

Jag klipper mig på 30 minuter. Frisören säger att allt fler gör så, nu på hösten, bokar tid bara för att trimma, trots att det skulle behövas en riktig klippning. Hennes nästa kund har också bråttom. Jag skäms för att ha bråttom, när jag inte egentligen har det. Jag försöker lista ut hur folk egentligen gör, de som på riktigt har saker att göra. Jag har börjat göra småjobb, en kväll här, en kväll där, och helt plötsligt måste man pussla. För att hinna vara med barnet, för att hinna vara själv, för att hinna jobba, för att hinna plugga, hinna träna. För att ens kille ska hinna vara själv, hinna träna, osv.

Barnet har lärt sig. Varför vi ibland försvinner. Eller i alla fall att vi ibland försvinner och vilka ord man kan applicera på det faktumet. Mamma jobba. Mamma sjunga kör. Mamma keramik. Mamma springa. Pappa springa. Pappa fiska. Pappa pingis. 

Mamma ledig. Mamma hemma, pappa hemma. Det är såklart bäst. När jag tänker på att vi är hennes liv, hennes hela liv, måste jag hålla mig hårt i någonting. 

Hur går det att jobba på förskola, när ens eget barn också är på förskola, frågar frisören, innan hon vet att ingen av oss, varken jag eller barnet, befinner oss i förskolans värld just nu. Jag förklarar, men säger att jag har funderat på det. Absurditeten i det. Hejdå, nu lämnar jag dig här för att gå och ta hand om någon annans barn istället. Det blir sjukare och sjukare ju mer jag tänker på det. Jag vet inte om det kommer att gå. Jag måste söka jobb på hennes förskola? Alltså på riktigt. Vänliga överbeskyddande hälsningar. Eller hitta det där andra jobbet, kanske gör jag det en dag. 

Samtidigt, när jag nu sitter framför en dator hela dagarna, så förstår jag ju vad jag ser i förskoleyrket. Utomhuset. Verkligheten. Rörelsen. Men kanske kan jag få båda, på något sätt.

låt oss konversera

 Mitt barn kan prata och jag känner att jag inte kan skriva om henne på samma sätt längre. Någonting hände när det plötsligt går att föra en konversation. Hon är ett år och åtta månader och pratar i fyraordsmeningar. Man kan inte inte skryta om sitt barn, jag förstår det nu. Så watch me. 

Det handlar inte så mycket om skryt som om lättnad. En lättnad som såklart hänger ihop med att jag nu för tiden får leva ut en annan del av mig själv på dagarna. Att jag numera får sakna och komma hem till ett oförställt, lyckligt och förmodligen högst tillfälligt "HEJ MAMMA!"

Men, tillbaka till lättnaden. Imorse sa hon det. Hon satt i soffan, klappade bredvid sig och sa "Mamma sitta här prata". Och jag kände en våg av: äntligen. Äntligen kan vi sitta bredvid varandra och prata. Inte särskilt länge, förvisso, men det är en början. Hela dagarna handlar inte om att hatta omkring, upptäcka uppptäcka upptäcka, för nu är mycket redan upptäckt. Så upptäckt att det går att prata om, berätta om. Det går att stanna upp en stund. Och gud vad jag tycker om att stanna upp en stund. Och gud vad jag tycker om människor som vill prata med mig, som säger något och vill ha ett svar, som ännu inte utvecklat en eventuell kärlek för envägskommunikation. Det är det bästa smickret. Mitt barn vill prata med mig.

Det märkliga med hennes relativt tidiga verbalitet är att varje gång jag under graviditeten drömde om förlossningen, så var händeseförloppet alltid så att barnet kom ut, var en bebis, men extremt fort blev det kanske fyra år och pratade ohämmat. Jag blev alltid besviken över att ha missat den där spädbarnstiden.

Nu är spädbarnstiden över. Kul att du kom, kul att du gick!

tacksamhet och högt ställda krav

 Jag vaknar av sopbilen. Det gör barnet också. Som en sork som tittar upp ur sin håla fäller hon kvickt upp sig från liggläge. Klarvaken. 

"Ut! Titta!" Börjar ivrigt klättra mot sängens andra kortända. 

"Vänta, väntaaa", väser jag, hivar mig upp och drar upp persiennen till hälften. Här har vi första parkett. Sopbilen tronande och grön precis där utanför, de brandgula sopgubbarna. Hon studsar förtjust.

Jag packar min väska. Tetermos, mattermos, vattenflaska, macka, dator, anteckningsbok. Går i mina nya kängor mot biblioteket, mitt kontor. Fäller upp datorn, älven i bakgrunden, den här morgonen majestätisk och grå. Jag fortsätter skriva på en av uppgifterna om karaktärsbygge. "Att skapa karaktärer" är veckans ämne, och det verkar inte bara vara jag som tycker att det är lite, lite obehagligt? Läskigt, säger en kursare. Jag håller med. Att behöva umgås så tätt med påhittade människor man inte känner, samtidigt som man ändå känner till hela deras historia, deras svagheter och drömmar. Helt plötsligt fler relationer i ens liv att ha ansvar för, vårda, ta hand om.

Vi pratar om det som verkar vara en vedertagen sanning: att man behöver älska sina karaktärer. Oavsett deras roll i berättelsen, oavsett hur ruttet de beter sig. Annars blir de platta, orelaterbara, icke trovärdiga.

Först sväljer jag det, med hull och hår. Läser DN:s recension av Annika Norlins bok, som jag just läst, där recensenten konstaterar att det är precis det Annika Norlin gör, älskar sina karaktärer, varenda en. Jag håller med. Så är det säkert. Boken är det bästa jag läst på länge. Kanske är det därför.

Samtidigt känns det som ett högt ställt krav. Vad betyder älska, i sammanhanget? Kanske har man svårt att älska andra över huvud taget, får man inte skildra dem då? Ibland känns det som att någon kommer på en sån där grej, och håller sedan fast vid den för att det låter så bra. Mvh lilla motvalls. 

Men såklart. Ju mer man behöver umgås med någon, desto mer börjar man uppskatta, tycka om. Men älska. Hum hum. Hum hum. Jag återkommer.

Nu hem till barnet, killen. För att sedan vända om till ett andra tillfälle med projektkören jag anmält mig till. Vad livet plötsligt blivit annorlunda. Jag gör saker jag gillar. Skriver. Sjunger. Man får väl va tacksam.

skrivliv

 En kursare skickade ett meddelande i gruppchatten med en länk, till en artikel om skrivprocessen. Kontentan var: if you’re writing, it’s working. 

Jag behövde det. Hela veckan har jag suttit på en lite hemlig del av biblioteket, med två alkisar som sällskap, och skrivit på mitt eget projekt. Ibland ett stycke, ibland två sidor. Det har gått förvånansvärt enkelt och just därför har jag tvivlat. Borde det inte vara krångligare? Men nej, kanske inte. 

När jag så läste igenom allt insåg jag ändå att krånglet kommer. Pusslet måste läggas förr eller senare och det kommer inte vara lätt.

Det är såklart inte bara lätt nu heller. Tyngden är inte där. Orden, meningarna står inte så som jag vill att de ska stå. Stadiga i marken. De fnattar omkring. Jag är bara i början (åtminstone en ny början) av att hitta en röst, min röst. Eller i början av att acceptera den, slipa den. För den finns där, jag jämför den bara med de författarröster som ligger nära, och givetvis är bättre, tätare. 

Men det är så underbart att få göra detta på heltid. För jag känner mig själv. Måste jag göra något annat som primär sysselsättning kanske det inte blir av, skrivandet.  Därför måste jag bara kräkas ut mitt projekt i år, så att det åtminstone finns ett litet skelett. Till pensionen, när jag har tid igen. Snyft. 

Lyssnade på En varg söker sin podd, minns som vanligt inte vad de pratade om (jag verkar inte kunna lyssna på poddar längre, mitt huvud klarar tydligen bara att engagera ett sinne i taget och nu är det synen, skrivandet, läsningen) men jag minns detta: vissa kan skriva en roman, vissa kan det inte. Vissa har inte vad som krävs. Jag tänkte på dem som vill men inte kan, inte har det som krävs, och blev sorgsen. 

Vad det jag skriver ska bli, om det ens blir nåt, vet jag inte. Såklart vill jag att det blir något saftigare än ingenting. Men har jag vad som krävs? Om jag får jobba relativt ostört så tror jag faktiskt det. Har jag tid har jag disciplin. Men tid får jag bara i år, om inget magiskt händer. Och kanske är det som krävs just det,  att prioritera skrivandet även när den där öppna, vidsträckta och tillåtande tiden inte finns.