tacksamhet och högt ställda krav

 Jag vaknar av sopbilen. Det gör barnet också. Som en sork som tittar upp ur sin håla fäller hon kvickt upp sig från liggläge. Klarvaken. 

"Ut! Titta!" Börjar ivrigt klättra mot sängens andra kortända. 

"Vänta, väntaaa", väser jag, hivar mig upp och drar upp persiennen till hälften. Här har vi första parkett. Sopbilen tronande och grön precis där utanför, de brandgula sopgubbarna. Hon studsar förtjust.

Jag packar min väska. Tetermos, mattermos, vattenflaska, macka, dator, anteckningsbok. Går i mina nya kängor mot biblioteket, mitt kontor. Fäller upp datorn, älven i bakgrunden, den här morgonen majestätisk och grå. Jag fortsätter skriva på en av uppgifterna om karaktärsbygge. "Att skapa karaktärer" är veckans ämne, och det verkar inte bara vara jag som tycker att det är lite, lite obehagligt? Läskigt, säger en kursare. Jag håller med. Att behöva umgås så tätt med påhittade människor man inte känner, samtidigt som man ändå känner till hela deras historia, deras svagheter och drömmar. Helt plötsligt fler relationer i ens liv att ha ansvar för, vårda, ta hand om.

Vi pratar om det som verkar vara en vedertagen sanning: att man behöver älska sina karaktärer. Oavsett deras roll i berättelsen, oavsett hur ruttet de beter sig. Annars blir de platta, orelaterbara, icke trovärdiga.

Först sväljer jag det, med hull och hår. Läser DN:s recension av Annika Norlins bok, som jag just läst, där recensenten konstaterar att det är precis det Annika Norlin gör, älskar sina karaktärer, varenda en. Jag håller med. Så är det säkert. Boken är det bästa jag läst på länge. Kanske är det därför.

Samtidigt känns det som ett högt ställt krav. Vad betyder älska, i sammanhanget? Kanske har man svårt att älska andra över huvud taget, får man inte skildra dem då? Ibland känns det som att någon kommer på en sån där grej, och håller sedan fast vid den för att det låter så bra. Mvh lilla motvalls. 

Men såklart. Ju mer man behöver umgås med någon, desto mer börjar man uppskatta, tycka om. Men älska. Hum hum. Hum hum. Jag återkommer.

Nu hem till barnet, killen. För att sedan vända om till ett andra tillfälle med projektkören jag anmält mig till. Vad livet plötsligt blivit annorlunda. Jag gör saker jag gillar. Skriver. Sjunger. Man får väl va tacksam.