skrivliv

 En kursare skickade ett meddelande i gruppchatten med en länk, till en artikel om skrivprocessen. Kontentan var: if you’re writing, it’s working. 

Jag behövde det. Hela veckan har jag suttit på en lite hemlig del av biblioteket, med två alkisar som sällskap, och skrivit på mitt eget projekt. Ibland ett stycke, ibland två sidor. Det har gått förvånansvärt enkelt och just därför har jag tvivlat. Borde det inte vara krångligare? Men nej, kanske inte. 

När jag så läste igenom allt insåg jag ändå att krånglet kommer. Pusslet måste läggas förr eller senare och det kommer inte vara lätt.

Det är såklart inte bara lätt nu heller. Tyngden är inte där. Orden, meningarna står inte så som jag vill att de ska stå. Stadiga i marken. De fnattar omkring. Jag är bara i början (åtminstone en ny början) av att hitta en röst, min röst. Eller i början av att acceptera den, slipa den. För den finns där, jag jämför den bara med de författarröster som ligger nära, och givetvis är bättre, tätare. 

Men det är så underbart att få göra detta på heltid. För jag känner mig själv. Måste jag göra något annat som primär sysselsättning kanske det inte blir av, skrivandet.  Därför måste jag bara kräkas ut mitt projekt i år, så att det åtminstone finns ett litet skelett. Till pensionen, när jag har tid igen. Snyft. 

Lyssnade på En varg söker sin podd, minns som vanligt inte vad de pratade om (jag verkar inte kunna lyssna på poddar längre, mitt huvud klarar tydligen bara att engagera ett sinne i taget och nu är det synen, skrivandet, läsningen) men jag minns detta: vissa kan skriva en roman, vissa kan det inte. Vissa har inte vad som krävs. Jag tänkte på dem som vill men inte kan, inte har det som krävs, och blev sorgsen. 

Vad det jag skriver ska bli, om det ens blir nåt, vet jag inte. Såklart vill jag att det blir något saftigare än ingenting. Men har jag vad som krävs? Om jag får jobba relativt ostört så tror jag faktiskt det. Har jag tid har jag disciplin. Men tid får jag bara i år, om inget magiskt händer. Och kanske är det som krävs just det,  att prioritera skrivandet även när den där öppna, vidsträckta och tillåtande tiden inte finns.