gårdshuset

 Jag skulle flytta från Göteborg. Jag hade suttit i en terapifåtölj mittemot vad som kändes som definitionen av en psykoterapeut, statylik med rysk accent, och konstaterat att jag måste tillbaka dit jag kom ifrån. Jag minns känslan av att rent fysiskt sakna smutsig snö och stökig barrskog. Det skulle såklart inte lösa allt, men kanske ändå rätta till själva grunden, kulissen skulle kännas i linje med mig själv. I Göteborg var den just en kuliss, tvådimensionell, jag tog mig inte in i den.

Jag la ut min bostadsannons. Två tjejer hörde av sig, de hade ett litet kollektiv och ett rum ledigt. De verkade gulliga. Jag hade nästan tackat ja när bilden på det lilla gårdshuset kom. En liten loftlägenhet, en etta med välvt, vitt trätak. Som på landet, fast i stan, sa ägaren (upprepade gånger, han hade uppenbarligen hittat en slogan).  

Omringad av älv, en stor lärk utanför dörren och med utsikt över en åker och ett litet skogsparti. 

Jag kunde inte tacka nej. Men kanske var det mitt största misstag. Jag vet inte. Jag kände mig ensam där. Men inte ensammare än i Göteborg, och där hade jag ändå delat lägenhet med en vän. 

Jag minns hur jag halvlåg i soffan efter att ha jobbat dagens första futtiga lilla timme som städare på ett apotek, och i väntan på mitt kvällspass på läkemedelsföretaget läste jag Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt. Boken så tung. Jag somnade alltid, så skönt när det väl hände och så deprimerande när jag vaknade igen. Jag handsydde ett litet draperi till hyllorna i mitt lilla kök, för att dölja kastruller och plastburkar. Nöjd över att jag hade åstadkommit något. 

Jag promenerade. Lärde känna den lilla öns alla skrymslen och vrår. Det var nog här promenaden blev vad den nu är för mig, min tredje lunga, min livlina. Det var här jag upptäckte vad den kunde göra: hålla hoppet uppe. Systemkameran var alltid med, det var här jag fotade mina sista riktigt bra bilder. Det här var precis innan instagrams världsherravälde.

För att duscha behövde jag gå ut, ner för den branta trätrappan och in i tvättstugan. Ett tag fanns inget varmvatten. Mina hyresvärdar i villan på samma gård sa flera gånger att de nästan aldrig brukade se mig. De var snälla och hjälpsamma, suckade inte ens när jag i ett misslyckat försök att frosta av mitt frysfack lyckades orsaka en vattenskada. De bar ut mitt kylskåp och jag hade ett svart hål i väggen som sällskap ett tag innan det kom tillbaka. 

Jag minns ångesten. Hur jag slängde telefonen med min mamma i över golvet för att ensamheten och riktningslösheten var för tung att bära. Hon var kvar när jag lyfte upp den igen.

Men jag minns också hur det var att öppna ytterdörren på våren. Fågelsången i lärken. Dimman över åkern när jag hämtade tidningen, ibland stod ett rådjur vid skogskanten, ibland knatade en räv över den frostiga jorden. På vintern när norrskenet kom kunde jag gå ut på åkern, gatlyktorna nådde inte dit.

Till slut flyttade jag. Till ett litet kollektiv i studentkvarteren. Det blev aldrig särskilt bra.

Vilket som egentligen var mitt största misstag, att jag flyttade dit, eller att jag flyttade därifrån, vet jag fortfarande inte.