det funkar inte så

 På kvällarna kan det kännas som att vara i mål. Min kropp är nätet och medvetandet har äntligen landat bakom mållinjen, där det ska vara. Under dagen har det dribblats med, hamnat utanför planen, fällt någon, varit nära mål för att på en millisekund skjutas så långt från mållinjen som möjligt. Börjat om igen. Ständigt i rörelse.

Hela första året som förälder har jag omedvetet undrat när jag ska vara klar. Jag har sett en mållinje framför mig som skjutits fram och fram och fram. Och jag fattar nu, det är små innebandymål uppställda lite huller om buller över hela planen, och dem får jag nöja mig med. 

Jag ska sluta med sportmetaforen nu. Men jag vill att killarna ska fatta också. 

Jag vill alltid bli klar. Med allt. Att lämna någonting bakom mig är min bästa känsla. Att bli av med. Att släppa. Att slippa. När jag vet att någonting snart tar slut kan jag göra något bra av det, njuta av det, inte ta det så jävla allvarligt. Det låter som att jag skulle vara förfärlig på relationer, men jag är stenbock va, tydligen otroligt lojal. Kanske är det därför det är så otroligt skönt när jag faktiskt får släppa, ett jobb, en utbildning, en uppgift, en dag, och inte längre behöver låtsas att jag är dedikerad. Inte längre behöver pleasa min personlighet.

Livet ser jag som att när det tar slut, är jag fyra år igen. Och där skall jag förbli. För alltid i leken, för alltid omsluten av någon annans omsorg, för alltid förskonad från de svåra besluten. 

Jag väntar på den där dagen, på riktigt gör jag det. Måste kontinuerligt påminna mig själv om att det inte funkar så.