måndag 3 april 2023

att harva på (7)

Om affär, banan, skriver min kille. 

Han och barnet är hemma. Han tränade på förmiddagen och jag hade tid att träna på eftermiddagen. 

Om det finns något café där i närheten kan du ju sätta dig och skriva efteråt, sa han.

FÅR jag det?? sa jag. 

Nu sitter jag i något av ett antiklimax med min cappuccino och min macka och en dator utan batteri. Tänker på att köpa banan. Knipprar på telefonen.

Det är så oromantiskt, knipprar jag till min syster.

Så muminpappskt av dig, svarar hon.

Jag önskar SÅ att jag hade en övertygelse, ett självförtroende, en idé, ett koncept, ett driv. Att starta eget. Att frilansa. Att varje dag få knalla in på ett café med min dator och pussla med text. Det är ett sånt obeskrivligt mys. Ett mys som med största sannolikhet skulle blekna i ljuset av olika deadlines, men det ignorerar min dagdröm. 

Jag är förskollärare. Jag blev det. Jag grep det desperat ur luften, för någonting måste jag göra. Pengar måste in. 

Jag gick utbildningen, jag pausade, jobbade. Jobbet är fantastiskt men förhållandena usla, följaktligen är jobbet inte fantastiskt. 

Jag är journalist också. Jag blev det. Jag grep det desperat ur luften för jag kunde inte längre jobba timmar som städare förlåt lokalvårdare. Jag vårdade inga lokaler, jag suger på att städa. 

Det var innan förskollärarutbildningen. Jag ville jobba med kultur, livsåskådningsfrågor. Men jag sköt ner mig själv, lyssnade på andras idéer om vad jag borde göra, utifrån vad jag var ”bra” på. Vågade inte annat. Andra vet alltid bäst, som bekant. 

Jag har aldrig känt mig så malplacerad som på en nyhetsredaktion. Huden knottrar sig av obehag bara jag ser en bild av ett sånt öppet kontorslandskap med lysande skärmar och människor med något främmande målmedvetet i blicken. Jag jobbade i närheten av ett för ett tag sedan, hörde reportrarna engagerat diskutera, ja vad var det ens, huruvida något material använts på en byggarbetsplats? De talade alltså engagerat om detta. Hade teorier, hade hört nåt. De satt sådär avslappnat på sina kontorsstolar, lutade ut i rummet, ena handen vilande på datormusen, och kände sig - antar jag - levande. Delaktiga. På plats där det händer.  

Jag tänker på ett citat jag skrivit ner i mina anteckningar. 

Istället har det alltid varit i privata sammanhang som jag känt mig som mest delaktig i världens glädje och sorg


Jag minns inte vem som sagt eller skrivit det (upplys mig), men jag skriver under. Jag vill inte vara där det händer. Jag vill vara någon annanstans. Där någonting annat händer.


Jaha, här hamnade vi idag.

Nu ska jag om affär, banan.

5 kommentarer:

  1. Jag vet inte om journalister och andra skrivande människor är samma sort. Kanske vissa genier kan göra både och. Jag pluggade journalistik ett tag, men jag tycker mest om att hitta på. Vill absolut inte heller vara där det händer, utan på långt avstånd. Gärna många mil och flera år bort. Och så lite osanning på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja vissa genier kan nog det!
      Skönt att du vet att du tycker mest om att hitta på. Jag önskar så att jag ville/kunde det också! Försöker ibland och det blir sådär va

      Radera
  2. Om du är förskolelärare kan du alltid få bli yrkeslärare och utbilda barnskötare, ett mycket friare och inte minst mer välbetalt jobb. Jag var också en skrivande person som dog inombords av att leverera för tidning och aldrig möta läsaren, men att byta till lärarjobbet där man får tänka och skapa lite mer fritt blev min kompromiss. Här möter man de som tar emot varje dag, men man får också vara i fred med sina tankar (på ett helt annat sätt än en förskolelärare kan jag tänka mig utifrån vad jag sett på min sons förskola.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter ju underbart, det är precis något sådant jag vill åt! Men gissar att man behöver jobba några år som lärare först.
      Och ja haha, vara ifred med sina tankar och förskola är inte riktigt kompatibla. Det är iofs på ett sätt det som är charmen, men också inte...!

      Radera
    2. Nej men jag tror inte man behöver så lång erfarenhet, det kan väl iofs vara en fördel men sen går man ett yrkeslärarprogram på 1,5 år så man ska ju orka göra det också.

      Fattar precis vad du menar med charmen. Det finns inget som är så härligt och gör att man är mer i stunden än att vara med barn.

      Radera

hej från olika nyanser av brunt

  Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vä...