söndag 12 mars 2023

att vara splittrad, kluven

 Ibland tittar jag upp på min vän som bor i huset mittemot. Jag kan se hennes huvud sticka fram ovanför den undre fönsterkanten när hon står i köket och grejar. Och så blir jag våldsamt avundsjuk på att hon kanske lagar mat till sig själv, lägger den på en tallrik, går in till soffan, lägger sig där med sina katter och tittar på en serie.

Att hon kan göra det. Varje kväll.


Samtidigt vet jag att hon kanske tittar ner på mig, där jag kånkar runt på en ettåring, sitter på golvet och får mitt klosstorn rasat gång på gång, eller läser en bok med barnet i knät, och så kanske hon längtar efter just det. 


Vi bär båda på en leda och saknar varandras. 


Jag var gravid en annan gång. Då la jag mig på en klippa och tänkte: det här ska jag njuta av, att kunna ligga här ostört, för snart kanske jag inte längre får det på ett långt, långt tag. 


Den graviditeten lurade mig och jag vaknade upp på en annan klippa, någon dag efter beskedet, och hade drömt något ljust. Mörkret i verkligheten slog mig så hårt och solen gick i moln. Det blev ingen ettåring att kånka på då. Det blev mer tid till att se serier med pastatallriken i knät. Såklart njöt jag inte av det. Men när den andra graviditeten kom försökte jag, för jag visste ju att det snart inte skulle gå.


Men jag förstod inte innebörden av det. För det handlar ju inte bara om att inte få se serier i sin ensamhet, det handlar om att bli en helt ny människa med ett helt nytt syfte. Få en helt ny akilleshäl. En helt ny skörhet. En helt ny ilska. 


Jag kan överraskas av den. Ilskan. Ilskan över att ha kapat mig själv. Ilskan över att behöva fokusera när det känns omöjligt. Ilskan över att inte få tänka på mig själv. Vilket var en av anledningarna till att skaffa barn: att skifta fokus från mig själv. Det var ju det jag ville.


Olga Ravn skriver i Mitt arbete:


“(...) att det skulle skada både barnet och mamman om hon öppet berättar om det smärtsamma i moderskapet är en lögn. Och jag vill inte vara rädd för det längre.


Genom att skriva ut det så här lyfter jag bördan från oss båda, från både barnet och mig. Här kan jag lägga allt det hemska med att bli mamma. Här kan jag lägga gåtorna, allt det jag inte förstår. (...) Den här boken ska bli en behållare, ett fartyg, för allt det en mamma inte får vara, splittrad, kluven, utom sig, olycklig.”


När jag tänker efter är det inte särskilt många runt mig som ryggar när jag pratar om det svåra med mammeriet. Det svåraste är kanske när den som är allra närmast inte riktigt vill röra vid det, släta över det och rädda upp det. Jag förstår det, och det är förmodligen sunt på ett sätt. För någon måste alltid ta barnets sida. Men det ger inte erfarenheten den plats den kanske behöver.


Olga Ravn skriver:


Att inte skriva boken är att ge rädslan för orden makt. Att inte skriva är att inte bli mamma. Att inte skriva är att stå kvar på tröskeln till moderskapet. Att skriva är att gå in i det.


Tack, Olga Ravn.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

vem är förvånad

 Jag prokrastinerar och förtvivlar. Skjuter upp att skriva mer på projektet, eftersom det alltid är lika svårt att öppna dokumentet. Finns d...