att vara mamma

En sida ska jag skriva.

Texten ska handla om att vara mamma. En sida. Den ska vara fylld av text.

Det påminner mig om när jag var barn och skulle skriva. Jag hade fått för mig att det var dåligt, för enkelt, att fylla sidor med dialog. Så jag gav mig själv i uppgift att skriva ett visst antal sidor utan dialog. Det var otroligt svårt. Vad skulle det stå ens? Hur kan man beskriva omgivningar så länge? Jag tror det var innan jag förstod att karaktärernas tankar och känslor kunde ta plats utan att kommuniceras med andra karaktärer. Det var också innan jag förstod att ett verk inte behöver vara otroligt långt för att vara bra. Men när jag hade nått 100 A4-sidor var jag så obotligt stolt. Jag hade verkligen skrivit en bok, och den var inte ens klar! Jag minns att jag skrev slutet separat, innan det var dags. Också det kändes på riktigt, som att jag gjorde som en äkta författare. Nu skulle jag bara skissa upp berättelsen innan jag började skriva också. Göra ett synopsis kanske. Vad nu det var.

Det kommer aldrig att hända.

 

Just det. Texten ska handla om att vara mamma. Men jag har bara varit mamma i ett år och 26 dagar. Min egen mamma har varit mamma i 36 år och 145 dagar, nu har hon varit mamma så pass länge att ett nytt normalläge har infunnit sig. Ett läge där hon går och lägger sig när hon vill på kvällen, kliver upp när hon vill på morgonen. Ett läge där hon kan sitta och äta sin frukost ifred, läsa tidningen, ha en ren skjorta både innan och efteråt. Ett läge där hon kan välja att inte lyfta någonting, och det någontinget kommer inte att gråtande hänga i hennes byxben tills hon ändå lyfter det, sätter det på sin höft och känner skevheten av kroppens snedbelastning samtidigt som hon steker en korv.

Min mammas nya normalläge innebär att hon framför allt går under sitt eget förnamn, sin egen person. Min mammas nya normalläge innebär att hon kan äta en middag med vänner, sitta still på samma stol i timmar om hon så vill. Föra ett samtal utan att ens fundera på att bli avbruten, behöva hitta tråden igen och dra lite halvhjärtat i den medan hon försöker ha full uppmärksamhet åt flera håll samtidigt.

Min mammas normalläge. Varför är det så eftertraktansvärt?

 

Allt jag läser om moderskap just nu handlar om detta. Det som moderskapet tar ifrån en. Friheten. Min mammas nya normalläge.

De som inte suktar efter det har väl inte tid att skriva något. Fullt upp med moderskapets uppfyllande och meningsskapande.

Vi som kan längta tillbaka så där suktande, rysa vid tanken på hur lång tid det är kvar till det nya gamla normala, varför blev vi mammor, vilka är vi?

Är det vi som tror att saker ska vara på ett visst sätt? Att moderskapet har en ram och i den ramen känner vi oss inklämda och instängda. Vi ser inte bra ut i den ramen, och vi vill se bra ut. Därför vill vi bort.

Jag trodde att en roman måste ha kapitel utan dialog, att en författare måste skissa och skriva synopsis. Vad tror jag om en mamma? Jag tror att de föreställningarna inte går att sätta ord på och spalta upp. Det blir för banalt. Alla fattar att en mamma inte kan göra allt det en by gjorde förr. Men ändå är det precis det vi tror, vi som skäms när vi tittar frånvarande ut genom fönstret när vårt barn rycker oss i byxbenet.

 

Jag älskar att se mitt barn i knät på någon annan. Att se mitt barn i byn. Är det så, att vi som längtar bort helt enkelt är ensamma, och det vi längtar efter inte är frihet för oss själva främst, utan för våra barn? Friheten i flera famnar i stället för en.