Inte en dag går utan att jag tänker på det. Hur det bara inte är tänkt att vara så här. Två personer och valfritt antal barn i valfri typ av låda. Sitt därinne och mind your own business.
Det är klart att det blir svårt.
Så fort vi är i någon typ av flock så förstår jag ju att det är så det ska vara. Jag ska inte sitta på ett golv själv med ett barn, jag ska inte laga mat själv med ett barn, jag ska inte vara vid mitt barns sida dygnets alla timmar. Jag ska sitta på ett golv med mitt barn, men när jag behöver gå därifrån ska det sitta några fler på det golvet. Jag ska laga mat med mitt barn, men när hon blir less ska jag kunna langa över henne. Osv.
Flocken flocken flocken. Som jag längtat efter den och skytt den när den kommit nära. Den avlastar men sätter press. Den berikar men bygger snäva ramar. Den värmer, men när man upptäcker en lucka i den gemensamma självbilden får man stå där själv och frysa.
Hur hittar man det ultimata sättet att vara gemensam. Utan att utnyttja eller utnyttjas. Samtycke för alla. Går det?
Förmodligen inte.
Fyll så mycket tid som möjligt med flock, sa psykologen. Och det är väl en lyx, att kunna välja när flock och när inte. Men det är ju ingen riktig flock. Den riktiga flocken är där jämt. Så störigt. Lämna oss ifred! Men kan ni passa barnet om en halvtimme?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar