allt är mycket osäkert

 Snart ska jag öppna en ny flik och skriva platsbanken.se, bläddra igenom annons efter annons som söker personliga assistenter, eller hemtjänstpersonal. Och jag kommer önska att jag ville. Så enkelt det hade varit. 

Mitt jobb som jag haft sedan augusti hänger löst. Den här veckan går jag ner till halvtid, vilket egentligen är precis vad jag vill, men om ännu en vecka kan det ha gått ner till ingenting, på oklar tid. Och jag förbereder mig mentalt, i alla fall litegrann. Jag sörjer och njuter samtidigt. Sörjer för att det ändå är en plats jag kan tänka mig att befinna mig på till vardags, njuter för att jag vant mig så vid det här ombytliga, det känns tryggt att närma sig det osäkra. Jag njuter den invanda ombytlighetens njut. Vad jag gör i november? Ingen aning! Fräscht va?

Jag funderar över vad jag skulle kunna jobba med där det känns som att jag gör, eller i alla fall understödjer, någonting som är på riktigt viktigt. För ibland förstår jag inte hur man ska kunna lalla på i den här tiden med att göra någonting som inte har någon tyngd alls, eller bara är skenviktigt? Typ skriva texter som lever en millisekund innan de ersätts av nya. Typ ta hand om barn som egentligen hade kunnat vara med sina föräldrar (ingen behöver påpeka något kring detta, jag vet hur det ser ut, men: egentligen).

För några år sedan, efter att jag genomgått ett missfall och befunnit mig på akuten och därefter sjukhuset under en ganska dramatisk förmiddag, skapades något sorts storögt förhållande till vården. Jag minns hur jag nästan ville hålla mig fast i dörrkarmarna när det var dags att lämna. Jag ville bara vara kvar, där, i den där byggnaden där nästan allt som pågår handlar om att rädda och ombesörja liv. I mitt huvud bläddrade jag efter möjliga sätt att få vara en del av det. Visst finns väl lekterapi? Administratörer?? Städ??? SLÄPP MIG INTE. Under några veckor efter var det som om jag drogs till sjukhuset, ville bara gå in, vara där.

Undersköterska, har jag tänkt ibland. Men jag kan inte plugga mer nu.

Jag skaffat LinkedIn också. Eller, min syster gjorde det åt mig. Men jag får bara stresspåslag av att befinna mig där. 

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig, sa Tooticki. Jag stör mig alltid på det citatet. Förmodligen för att jag vill vara lika grundad i det som hon. Det är jag inte. Allting är mycket osäkert, och det är bara så det är.

kan en lista göra susen?

För att någonting över huvud taget ska hända på den här gudsförgätna platsen på internet snor jag en lista rakt av och kör. Här kommer lite bokstäver uppradade efter varandra:

Hur har din dag varit?
Jag stålsatte mig på ett så mjukt sätt jag kunde imorse, eftersom jag visste att dagen kunde bli en tålamodsmässig utmaning. Det blev den på sätt och vis, men kanske hjälpte min stålsättning, för jag är inte hundra procent missnöjd med hur jag hanterat olika situationer och konflikter på jobbet. Kanske bara femtiofem procent missnöjd; en missnöjdhet att känna sig ganska nöjd över. Dock poppade tålamodet efter cirka en kvart med mitt eget barn när något obetydligt fick en oproportionerlig känslomässig reaktion. 
Jaja, vi kramades och hon sa att jag är den "bästa delen", vilket hon gör ibland och jag väljer att tolka det som en kärleksbetygelse.

Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?
Tydligen var mitt namn the one and only, efter en check med dem det berör. 

Vilket är ditt största beroende?
Socker, att äta på kvällen och att få mina känslor godkända av någon annan, oftast min syster, för att kunna gå vidare i livet.

Hur gör man för att ragga på dig?
Jag blir generad. Vet inte. Eller, tydligen nämner man något om min goda smak, vilket min kille gjorde på dejtingsidan vi träffades på (nej, det var inte tinder). Han blinkade åt att jag nämnt Tove Jansson i min profiltext. Klipp till stunden då han medgav att han inte läst någonting av Tove Jansson... Några år senare blev han nästan utbränd, åkte för att vila upp sig i sin stuga och brände av några muminböcker, och uppskattade det. Det blev alltså folk av honom också. Puh.

Annars har jag faktiskt inte den blekaste. Har någon någonsin raggat på mig? Tveksamt.

Vad ska du läsa i höst?
Just nu: Sammanflätning, av Pia Mariana Raattamaa Visén. Jag har hunnit en bit in och i ärlighetens namn har jag inte riktigt förstått vad jag läser än, men det spelar ingen roll, för språket är som bomull för mitt huvud. Vilket flyt, vilken träffsäker mjukhet. Språk som målar men som stannar precis innanför linjerna, kanske ett litet stänk utanför. Njuter.

På listan:
Slask - Mikael Berglund

Leken - Jörgen Gassilewski

Högspänning - Henrik Bromander

Pythian pratar -  Liv Strömquist

Berätta om vad du vill göra i oktober.
Ja hejsan. Jag läser ju några av de där bloggarna som har så välformulerade planer och drömmar för specifika tidsperioder. Vad vill jag i just oktober? Jag vill väl försöka fullfölja mina PT-pass, kanske känna mig en aningens, aningens starkare? Eller i alla fall känna ett hopp om att styrka finns inom räckhåll? 

Jag vill skriva på mitt projekt. 

Jag vill notera att min kille är någon jag valt att vara med och inte bara pappan till mitt barn och han som på något mirakulöst sätt ser till att det i ett skåp alltid finns hundra miljarder toapappersrullar som aldrig tar slut? 

Jag vill träffa min gravida vän som bor typ tio meter ifrån mig, för att jag saknar henne för att det känns som att livet går i ett och att vi inte hinner ses trots att jag inte ens jobbar heltid? Jag förstår på riktigt inte hur folk kan jobba heltid, ha en familj och ett socialt nät som är helt?

Jag vill få ett besked om att jag kan fortsätta på jobbet men i mindre omfattning. Jag vill lägga mer tid på mitt kind of-frilansande (som i praktiken är en timanställning...).

Vad har du funderat över på sistone?
På vad jag skulle göra utan min mamma. Hon har dragits med konstiga symtom och kunde, när hon väl fått tid på vårdcentralen, se på sina värden att saker inte stod helt rätt till. Nu verkar det som att det inte är alarmerande, och att det är på gång att utredas. Men under de ovissa dagarna när vi bara visste att värdena var tokiga och att google hade saker att säga om det, så reagerade min kropp på något vis automatiskt, och drog hjärnan med sig. Tårar rann okontrollerat. Jag var tvungen att mentalt hålla min hjärna på plats. Den sa bara nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej

Vad ser du fram emot just nu?
Att mitt barn som, typ för första gången, somnade i sin egen säng ikväll ska komma nedkrypande och lägga sin lilla näsa mot min nacke. Och bara därför kommer hon väl ligga kvar där hela natten...

Berätta om något som hände i helgen?

Vi åkte till en sjö, det var nio grader varmt och blåste men vi hittade någorlunda lä och sol. Jag hade tagit med mig bollar för barnen att leka med. En hamnade i vattnet, barnet grät. Pappan fiskade upp den. Den andra bollen hamnade i vattnet. Grät barnet? Jag minns inte. Men jag kavlade upp byxbenen och gick i. Det isade. Men bollen drev ut. Någon måste bada! sa jag, sa nån. Inte jag! sa pappan, för att tio sekunder senare riva av sig kläderna och hoppa i. 

Min kompis satt med våra barn vid strandkanten, knöt fast små sjögrässtrån i pinnar. De fiskade, fick napp. Vad blev det då? En brax!

Mitt barn doppade sin påpälsade fot, vi hade inga extrakläder, jag hade som vanligt inget tålamod. Men lyssna då, vi har inga extrakläder! Men kan du sluta, jag orkar inte mer!

Vi grillade marshmallows, vi sov middag i tältet. När vi vaknade surade jag över att inget kaffe fanns kvar. Vi åkte hem och såg Djuren på djuris och jag fick välja avsnitt.

sök

 Åtta grader säger väderappen och jag jublar inombords. Tar på mig min nya dyra jacka – ett köp i linje med min ambition att införskaffa grejer med bättre kvalitet som räcker längre (men frågan är om de gör det eftersom min ambition att syssla med klädvård inte riktigt löper parallellt) – och går ut på promenad mellan middag och soffhäng i min ensamhet. Så som jag ofta brukade göra. Jag gör saker som jag brukade göra för att mina familjemedlemmar tagit sin förskole- och skiftjobbarfrihet och åkt till min killes stuga i några dagar. Fyra dagar där jag kan styra min lediga tid som jag vill.

"Och GÖR nu inte allt du BORDE göra för att barnet inte är hemma, utan passa PÅ att VILA", sa min drygt tjugo år äldre kollega.

Du känner inte mig, ville jag svara. Jag kommer äta pasta, se alla avsnitt av Född 2010 och grina över hur vi alla kämpar på. 

När jag går min promenad i åtta plusgrader börjar jag känna mig själv igen. Som vanligt. Äntligen ligger inte värmen över mina axlar längre. Äntligen vill mina ben vidare. Jag vill inte sluta gå, men gör det ändå, det är faktiskt en egen dag i morgon också. Kanske ska jag köpa en ribbstol på en bekants charmiga second hand-butik, och klimatdemonstrera. Tvätta (för någonting av det jag BORDE göra BORDE jag väl ändå göra). 

Min kille skickar bilder från stugan och på en bild ser hon så ofattbart stor ut. Min lilla. Min lilla som går i förskolan, och som jag i mitt stilla sinne har ifrågasatt hela idén. Jag lämnar mitt barn på förskola, går till min jobb i förskola och undrar vad vi håller på med. Varför fokuserar vi på någonting annat över huvud taget än att bara vara bredvid barnen, ta stunden som den kommer, skapa relationer. Jag hatar att jag av dokumentationsreflex halar upp telefonen när något känns som dokumentations-content. Titta vad meningsfullt vi har det! Fy fan.

Och inget gör jag åt det. Men jag antar att det marineras. Jag satte inte mitt barn i en fristående, alternativ verksamhet utan anledning. Jag vill inte att hon ska ha en kamera i ansiktet så fort hon gör något som bedöms som... ja vad, ens? Bevis på att barnen gör saker som är begripligt för vuxna? 

Jag söker efter min plats i förskolan, eftersom jag känner att den finns där, men samtidigt kan jag inte få grepp om allt som ska greppas. Det är för mycket. Det relationella, det pedagogiska, det praktiska, det administrativa. Mina kollegor kan röra sig mellan allt så sömlöst. Det verkar så självklart för dem. Jag glömmer bort det ena när jag är uppe i det andra, förstår inte hur jag ska hålla reda på allt. 

Och sen delar man något ögonblick med ett barn, utan tankar på lärande eller andra syften, och förstår varför man vill befinna sig bland de där små. 

Jag får fortsätta söka. 

jag finns

 Just nu gillar jag inte mitt skrivande. Jag hör inte min ton, allt är bara stolpigt. När jag skriver stannar jag upp tusen gånger i hjärnans jakt på det rätta ordet för vad jag egentligen vill ha sagt, kollar synonymer, frågar nån, ändå känns det aldrig riktigt bra. Som om orden jag vill åt inte alls finns. En vän med synestesi frågade hur saker tar form inom mig, om inte i färger. Jag har funderat och jag känner tydligt hur jag läser av saker, människor, fenomen. Men jag kan inte sätta ord på det. Det är som visuella förnimmelser. Jag kopplar inte samman någon med färgen röd, men det finns ett fält, en pöl, runt människor, fylld med de kroppsliga och känslomässiga signaler den personen en gång väckt hos mig. Att översätta det i skrift är en jävla utmaning som jag sällan ger mig på. Eller gör jag? Kanske omedvetet. Måste läsa igenom saker. 

Just nu är livet sådär ekorrmässigt som jag egentligen skyr men samtidigt mår ganska bra av, i alla fall nu när jag har en rimlig arbetsplats. Det ekorrmässiga innebär, som jag skrivit om nån gång förut, att man glömmer omvärlden. Man hinner inte ha klimatångest, man hinner inte förstå att det snart är ett avgörande presidentval. Och det är förjävla skönt, men också farligt. Jag gillar det. Jag gillar det inte.

Svamligt. Jag ville mest bara säga hej, jag finns, och sådär.

standardvardagen

 Nu är den här.

Jag har inte skrivit på länge eftersom mitt självförtroende i vanlig ordning dalar när jag arbetar med det jag är utbildad till, trots att det inte är fulltid, trots att det faktiskt är på den bästa arbetsplats jag varit på hittills, både vad gäller kollegor och praktiska förutsättningar. Men det är någonting med själva kulturen som jag bara inte kan känna mig hemma i. Jag kan med lite för stor ansträngning prestera min yrkestitel, jag kan inte vara den. Dags att börja öva in frasen "jag arbetar som..." istället för "jag är" när någon frågar vad jag jobbar med.

Och mitt barn luktar som någon annan när jag hämtar henne. Jag känner mig som en fumlig förskoleförälder som inte kan svara på frågor om schematider och kläder, känner mig ovan på den sidan av relationen. 

Jag drömmer om en skrivhelg. Under sommaren har jag kastat så många blickar på mitt projekt som kan räknas på handens fingrar. Klickat upp dokumentet i mobilen, läst igenom något löst kapitel, flyttat något kommatecken. Nu precis i terminens början har jag vid två skrivtillfällen med de gamla kursarna slitit mitt hår, undrat vad fan det är jag har framför mig. Hur långt är det, hur förhåller sig delarna till varandra, vad saknas, vad är överflödigt, hur i hela friden skaffar man sig en överblick?

Men så satt jag kvar efter att de andra hade gått igår, åt världens ovärdaste sallad på espresso house (är deras mat ett skämt?) samtidigt som jag knattrade ner en ny scen som kändes.

Och jag kände, om jag i alla fall någon gång skulle kosta på mig att få arbeta med det här lite mer koncentrerat. 

Jag såg framför mig pensionatet vi bodde på i somras. Den inglasade verandan med utsikten över de vågiga bergen och vattnet. Det nybakade brödet till frukost och sedan: slita mitt hår. Skriva.

kalldusch

 Blåbären är orimligt stora och många, vattnet ligger blankt i vikarna och en havsörn försöker hålla sig i luften medan den, antar jag, spanar ner i vattnet. Barnet sitter i bärstolen på min killes rygg och har sjungit oavbrutet i säkert tjugo minuter. Hon komponerar eget, något om svamp som man inte får äta och blåbär som är så gott, någonting om en sten och någonting som är bra. Jag hör inte så noga för jag går en bit framför, men jag tror inte jag har känt så mycket kärlek som jag gör just nu. Det är som att den pumpar ur mig, rundar mitt huvud och fladdrar bakåt mot henne.

Om två dagar börjar jag jobba. Om en vecka börjar hon förskolan. Någonting som liknar en standardvardag närmar sig efter föräldraledighet och skrivkurs och kanske är det därför ömheten pumpas ur mig sådär våldsamt. Allt hon är nu har hon blivit med oss och dem vi valt åt henne. Nu ska andra in. Fy fan vad läskigt.

Och jag ska lämna henne hos en annan vuxen för att själv gå iväg och vara den andra vuxna för någon annan förälder. Man får inte tänka på det för länge, det är för konstigt. Usch, nu tänkte jag på det för länge. 

Imorgon min sista dag i frihet. Ack, mellanläge. Mitt sämsta. Kanske för att jag ordnar mitt liv så att mina mellanlägen nästan alltid befinner sig mellan något känt och något okänt, till skillnad från de flesta som ändå rör sig mellan kändheter i varierande popularitet. Om jag ändå visste vad jag var på väg mot. Istället plågsam kalldusch efter plågsam kalldusch, samtidigt som jag försöker påminna mig om att man alltid vänjer sig efter en stund 

som det heter

 Risken att vara dålig. Man måste väl ta den. 

Jag har en bekant som är sjukskriven tills vidare, och utifrån vad jag förstått så beror det delvis på en reell panik över att vara dålig. Den här personen är så överjävla medveten om vad som är kvalitet och inte inom sitt yrkesområde, och står inte ut med att eventuellt inte nå upp till sina ideal. Det blir förlamning istället, oförmåga att prestera utan ångest.

Jag förstår det så otroligt väl. Skulle kunna trilla dit om jag inte aktar mig. Och att akta mig betyder att trots allt göra saker som riskerar att bli dåliga, patetiska, obegripliga. Eller bara medelmåttiga. Jag har vid snart trettiofem års ålder nästan insett att jag behöver, som det heter: kasta mig ut. 

Jag gör det inte fullt ut, med hull och hår, utan skyddslina osv. Jag gör det så gott jag förmår. Till exempel mitt nya lilla skrivjobb, där jag kommer behöva prestera innehåll på utsatt tid. Vilken skit det riskerar att bli. Och så har jag sagt ja till att jag och två gubbar i min närhet ska spela musik, i ett visserligen otvunget sammanhang, men ändå. När vi övar hör jag varje falsk ton som lämnar mig. Det låter bra, säger pappa, men jag vet att det inte gör det. Ibland, absolut. Och mestadels helt okej. Men inte jättebra. Jag slits mellan att det är otroligt roligt att sjunga, och det oerhört plågsamma i att jag inte gör det jättebra. Nu tänker jag ställa mig framför människor (som förmodligen inte bryr sig ett dugg) och bara göra det ändå. Hu. 

Att inte kunna sin grej, oavsett grej, vid trettiofem kan jag fastna i som oerhört pinsamt. Folk i min ålder är liksom kirurger by now och jag kan bara lite av varje, om ens det. Men vad ska jag göra? Min tid att vara dålig är nu. Kanske hinner jag bli bra, kanske inte. Men då har jag väl, som det heter: åtminstone försökt.