siolioliolej

 Tillåt mig vara lite pretto och säga att den vackraste midsommarstången ändå måste vara den som vissnat. 

Jag gick ett tandborstvarv i min mammas (och min pappas, men ja) trädgård och försökte insupa en liten extra bit av juninatten innan sängdags, försökte titta mig mätt på prästkragarna som gått bananas i sina små sparade tuvor, på de tunga pionerna, på de där överdimensionerade vitsipporna. Allt som förgrund till den matta, kvällsturkosa grönskan. Och där på gräsmattan stod gårdagens lilla ledsna midsommarstång. Den som jag plötsligt insåg måste finnas nu när barnet kan säga midsommarafton. Jag utnämnde mig till projektledare, min dotter och pappa till verkställare. Pappa sågade till en stam, tryckte ner den i gräset, gick ner i slänten för att hämta björkris, och där någonstans pajade ryggen, och jag fick lite skamset göra resten själv. Den blev ganska fin. Vi dansade runt den, sju något besvärade vuxna och en bebis. Och så en tvååring som storögd och koncentrerad gjorde sitt allra bästa för att hänga med i detta märkliga. 

Precis innan hon somnade ikväll sjöng hon: vi äro musanter isrån starabolj, vi kan spela siolioliolej, vi kan spela basiolåslöjt…

Det finns en bild på när jag, förmodligen några år äldre än hon, sitter och surar en bit från midsommarfirandet vi då brukade besöka. Mina föräldrar har sagt att det var för att jag absolut inte ville vara med och dansa. Och jag minns känslan, obehaget i kroppen av att måsta befinna sig i den där ringen och eventuellt behöva hålla en främmande vuxens hand, möta en främmande vuxens spelat uppspelta blick. Men det var väl också en tradition, att sitta där och uggla. Jag vill i alla fall ge mitt barn möjlighet att göra detsamma. Eller inte.