Temperaturen har krupit neråt men sommarkänslan har infunnit sig. Jag och barnet har åkt, på det här föräldraskapets mest njutningsfulla tågresa hittills, ner till mina föräldrar och huset vid havet. Vinden i björkarna, solen i vågorna. Jag står på altanen och tänker på alla gånger under året jag stått just där och tänkt på just den här utsikten i just den här kostymen. Och nu är den här.
Har du fått sommarkänsla än, frågar jag min syster när vi sitter på strandfilten. Mitt barns klänningstyg är tungt av vatten där hon leker med sin mormor vid strandkanten.
Nja, svarar min syster. Jag känner mig lite bunden.
Hennes bebis är sju månader. Lite bunden är en underdrift, hade jag svarat med darrande röst för två år sedan. Men hon fixar det där bättre än jag gjorde. Den där ansvarstyngden med inslag av stark fomo ligger inte över hennes varelse på samma sätt som den gjorde över min.
Jag hade velat säga till mig själv då, att om två år ligger du på soffan medan din egen mamma nattar ditt barn.
Som svar hade jag förmodligen fått en spottloska i ansiktet följt av ett vrålande ”TVÅ ÅR!!!” Det där med att allt med små barn ”bara är en begränsad tid” funkade inte på mig. Funkar fortfarande inte. Nu är nu.
Men, så ligger jag ändå här två år senare och njuter. Trots att jag vet att jag kanske snart behöver ta över läggningen. Men kanske inte.
Under tågresan satt vi på våra egna säten större delen av resan. Tittade ut. Fikade. Ritade. Pratade. En liten tur till den vagn där ett litet barn kan om inte springa av sig så i alla fall röra av sig en aning.
Vi hade det mysigt. Jag tittar på henne ibland och fattar fortfarande inte. Mitt barn? Okej.
Och hon och hennes pappa. Nu ska de vara ifrån varandra i en vecka. Men de har varit tajta och det finns klyschigt nog inget finare än att se dem tillsammans. Den där tryggheten och självklarheten som kändes så långt bort för bara lite mer än ett år sedan. Förtroendet han har fått är så välförtjänt, han har jobbat för det, med bara ett par korta perioder av tvivel. Jag har fått känna på vad han varit med om så många gånger, att bli bortvald. Och han har fått känna på det motsatta, att faktiskt inte få gå på toaletten utan att någon rycker i dörrhandtaget.
Han tar fortfarande morgnarna. Hon klättrar över mig. Säger ”jag vill ha srukost”, och så går de upp.
Livet vänder åter. Eller, det slår sig in, bryter fram i allt det som aldrig blir som förr. Och det är jag faktiskt vansinnigt tacksam över. Att det inte blir som förr, alltså. Jo, det är sant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar