Under en – på något märkligt sätt intensiv – midsommarvecka blev det bara inte att jag rörde mig som vanligt. Visst att det fanns folk som kunde vara med mitt barn men ibland är det ändå inte läge att lämna; de andra har sitt, barnet har sina preferenser, jag vill inte bara ta för givet att folk ska passa. Alltså sjönk mina antal steg rejält. Jag som på något sätt principiellt är emot att väga och mäta och räkna har ändå fäst mig vid de där siffrorna som någon sorts tecken på duglighet. Jag har i alla fall kunnat knata ihop minst 10 000 steg om dagen, om inget annat. Och under våren började jag komma upp i dem igen, två år efter förlossningen, och att se dem bli inte ens 5000 (om ens 500) triggar en hoppande frustration. Frustration som leder till att om jag inte kan hålla i min någorlunda hälsosamhet, så kan jag lika gärna smasha den helt: mer godis!!
Efter den intensiva midsommarveckan blev det förkylning. Ännu en vecka av inga steg. Jag har i slow motion sett hur min rygg fallit samman.
I förrgår var sista värstdagen av förkylningen. Jag hade fått välbehövlig vila hela dagen, och ändå slutade den i tvivel och katastroftankar.
Igår, när nyvunna krafter tagit ut mig själv och min lilla familj på badutflykt, fick jag ett telefonsamtal från en trevlig röst som hade en möjlig anställning. På deltid. En liten verksamhet. Få barn. Hög personaltäthet. Är det möjligt snälla säg att det är det.
Och så kom humöret tillbaka. Och hoppet om de där stegen. De där jävla stegen som ska vara så förbannat viktiga. Men det vet jag ju, sen länge.
Det är skönt att känna lite hopp. Det var bara det jag ville säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar