Socialt bakfull sitter jag ensam i lägenheten och suger saltet av skalen till pistagenötterna jag just åt. Bredvid mig på soffbordet ligger Jon Fosses Det andra namnet I-III. På kursavslutningen tidigare idag fick vi alla en utvald bok av vår huvudlärare, som på något sätt skulle knyta an till hur hon uppfattat oss som skrivande personer.
Jag är lite matt av känslor. Jag har känt många. Stark gemenskap, varvad med det sedvanliga utanförskapet; känslan av att det här är ju trevligt, men om jag bara lämnar rummet så kommer det nog bli mycket trevligare, när jag går kommer någonting att lätta.
Men dagarna avslutades i den mer positiva andan, i att också jag har en plats och en funktion. När jag tänker närmare på allt så svindlar det, att jag för första gången i mitt liv har befunnit mig i ett sällskap där jag känt mig bekräftad och speglad i min personlighet. Där relationerna har fått vara precis så roliga och precis så trevande och precis så givande som de är i stunden. Och att vi alla otvivelaktigt har delat något: skrivandet och allt som kommer med det.
När vår lärare höll ett litet tal, berättade hur hon kommer bära med sig våra skrivna världar, hur hon levt för en stund genom dem, tog upp exempel från var och ens text, då tårades ögonen bakom solglaset. Fy fan vad fint. "Jag känner er inte på så sätt att jag vet vad ni jobbar med, eller var ni är födda, men jag vet något om era innersta tankar och erfarenheter." Fy fan vad fint.
Efter fikat i den blåsiga, starkt syréndoftande trädgården pratade jag med min andra lärare om hennes arbetsupplägg. Strax innan hade jag suttit med telefonen på toaletten och fått beskedet att någon annan fått förskoletjänsten jag sökt, och jag kände både uppgivenhet och lättnad – en förbannad lättnad, som hon sa, läraren – och tänkte att kanske är det ändå en chans att lägga upp mitt jobbande på något annat sätt. När hon berättade om sina olika jobb, sina arbetsdagar som är hennes egna i den utsträckning hon föredrar, så kände jag att det är ju så jag vill ha det. Också.
Men hur.
Jag vill ha precis lagom trygghet och precis lagom frihet. Det är vad jag vill. Kanske kan jag få åtminstone något åt det hållet. Kanske kan jag hitta ett sätt. Bara ha lite tålamod och förmåga att hålla huvudet lite kallt, inte bara springa mot den ekonomiska tryggheten utan att tänka på andra typer av tryggheter och hur viktiga de är för att jag ska vara en rimlig människa.
För jag har upptäckt nu att jag kan vara en rimlig människa. Jag tycker verkligen att jag har varit rimlig det här året. Rimligare än på länge.
Tack för att du delar dina tankar. Det är en skön känsla på något sätt när man inser att det går att vara och göra saker på andra sätt än vad man tänkt sig.
SvaraRadera