hej från olika nyanser av brunt

 Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vägen ner mot sommaren stannade i orten varifrån skrivarkursen utgår. Där var landskapet i det läget som råder här just nu. Gräset låg brunt och pressat mot marken, träden var nakna. Ingenting ville mig någonting. Det bara var. Som att naturen befann sig i det tillstånd jag själv gillar allra bäst, tillståndet av stiltje mellan två ansträngningar. Ansträngningarna kan vara av vilken grad som helst, men det ska ändå kräva någonting av en. Stiltjen ska inte kräva mer än vad kroppen begär. 

Igår var jag själv med mitt barn hela dagen. Ikväll ska jag jobba. Men just nu är min familj på eget äventyr och jag bara driver runt i någon sorts menlöshet som inte alls är menlös. Jag slår på ugnen och gör min egen müsli för första gången på ett halvår, jag har inte orkat göra det samtidigt som barnet är runt mina ben eller när hon har somnat. Men nu så. Jag lyssnar på ny musik samtidigt, något jag gör kanske en, max två gånger om året nu för tiden. Sen går jag på min promenad, lyssnar på podd, tittar på det där landskapet i olika nyanser av brunt. Är såklart lite för varmt klädd. Jag går till affären, köper sånt som jag gillar. Det är nästan aldrig jag som handlar annars. Det är som att det sker automatiskt, min kille gör det i farten, på väg till eller från något med bilen, gillar att fynda de där extrapriserna. Han lagar maten – det blir alltså det han vill laga.

Jag går hem och äter min müsli, brygger sen mitt koffeinfria kaffe och lägger mig på soffan med kaka och bok. Den bästa sekunden är just den innan jag landar i soffan, när jag ser den där fulla kaffekoppen, fatet med kakorna och boken som väntar.

Efter ett tag där i soffan petar rastlösheten inifrån och istället för att ta in måste jag producera något själv. Jag tar fram noterna i den delade anteckningen i min telefon, plinkar förstrött på pianot men vågar såklart inte sjunga så högt jag skulle behöva. Fan också, måste vi skaffa hus ändå? Så länge jag undviker pianot behöver jag inte tänka på att det är en brist, att känna att jag inte kan låta så mycket som jag vill.

Och sen fram med datorn. Skriva blogginlägg. Besöksantalet har rasat och med det försvinner prestationsångesten. Det blir väl vad det blir.