kylan hettan hettan kylan

 Många, många minusgrader. Jag måste ut ändå. Måste känna någonting fräscht i kroppen, och vad är fräschare än många, många minusgrader. 

Hela julledigheten har snart gått och det har känts som att kastas tillbaka till föräldraledigheten. Mitt barn smittades av influensan, och med den kom tröttheten – och mammigheten. Jag har inte fått gå på toaletten, inte fått lämna rummet. Var är jag, var är jag. Den förtvivlade gråten.

Så jag måste ut ändå. Säg till om det blir för mycket, säger min kille när han är frisk nog att säga det. Säg helst till innan det blir för mycket.

Imorse var jag tvungen att rusa från sängen till vardagsrummet och bita mig själv hårt i handen. För att barnet vägrade, vägrade, vägrade gå upp med sin pappa. Trots att det brukar gå bra. Trots att hon återigen klättrat upp och ner, upp och ner för mig under natten. Jag bet tills det blev ett märke och sen gick jag in till pottan och läste böcker, som vanligt, men med den monotona rösten.

Så jag måste ut ändå. Jag säger till i tid, när kroppen börjar kännas mossig och huvudet fullt av barnboksröst och bekräftelse.

Jag går längs vattnet och möter ingen. Det är middagstid och många, många minusgrader. På bron stannar jag och ser ner i vattnet. För det är vatten där, hur det ens är möjligt. Öppet, kraftigt ångande. Jag tänker på kyla och på värme. Vilket jag skulle välja. En sån där tanke, en sån där fråga som egentligen inte betyder någonting. Jag vet att jag trots allt ser fram emot de för många plusgraderna som ska komma om några dagar, trots att också det känns fel. Men jag vill kunna röra mig utomhus. Fördelen med hetta istället för kyla är att svalkan oftast finns utomhus, i kylan finns bara kyla. 

Men som jag avskyr hetta.

Jag väljer ändå kylan.

Det betyder ju ändå ingenting. Bara en fånig tanke. Men jag väljer kylan.