sitt på händerna

 Har jag förändrats något sen jag slutade med instagram, frågade jag min kille. 

Nej, det tror jag inte, sa han, snarare sen du slutade hänga i olika föräldragrupper på Facebook. 

Ack, föräldragrupperna på Facebook. Sådan tröst, sådan stress. I mörkret efter klockan 19 hängde jag där, i flera månader. Törstig efter bekräftelse, spegling. Är det jag gör rätt? Åtminstone ett av alla rätt.

Så fort något krånglade med amningen – Facebook. Så fort något krånglade med sömnen – Facebook. Något med potta – Facebook. Något med mat – Facebook.

Kanske hade jag kunnat vänta ett tag. Se vad som hände. Nej, det hade jag inte kunnat. Kan inte. 

Så fort något händer måste jag vända mig någonstans. Kan inte härbärgera. Det måste ut, läggas i någon annans händer. Skaver det i relationen, direkt upp med telefonen, snabba fingrar förklarar läget för storasyster långt där borta. En annan blick, andra ord som kilar sig in i mina känslors kaos och skapar utrymme att se. 

Min kille drar sig undan i sig själv, fixar med nåt, tänker. Kommer ut igen och har hittat de nya perspektiven någonstans i sitt eget. Jag måste sträcka ut handen omedelbart och få något nytt, för i mig själv ryms bara problemet, fritt att växa om jag ger det tid. Om jag inte får eoner av tid förstås, men det får man sällan. Hade jag fått det hade problemet förmodligen växt tills det börjat krympa av sig själv.

På samma sätt håller jag på i det lilla. Om en plan kanske måste ändras måste jag sitta på händerna för att inte genast meddela dem de gäller, även om allt fortfarande är ett stort kanske. ”Vi kanske kommer senare än kl 15 för att vi kanske måste hämta en grej som vi kanske har köpt. Men det är inte klart än.”

Nähä, tack för ”info”, Ida. Vad ska vi göra av den? Jag vet inte, men ni bara MÅSTE HA DEN för den är tydligen för tung för mig att bära själv, oavsett vikt. 

Sitt på händerna. Tatuering, broderi, meditationsmantra? Hjälp mig någon.