osammanhängande livstecken pt. 2

 Det regnar. Ingen vind. Jag dricker en kopp av ett för gammalt paket koffeinfritt kaffe och det är precis så äckligt som jag trodde att det skulle vara. Jag valde muminmuggen med höstmotiv. Trots att det här med att välja muminmuggar efter väder och stämning känns fånigt och som något Jonas Gardell kan få syssla med själv, så gör jag det alltid ändå. Mår alltid lite dåligt när jag inte får välja.

Bredvid muggen står ett paket – också ganska äckliga – kakor med någon sorts ambition att vara lite nyttiga. Igår ljög vi för BVC om vår dotters sockerintag, en kvart senare satt vi på konditori och åt boll. Men hon fick bara en halv. En ganska tyst överenskommelse. Hon brukar få en hel.

Imorse tog min kille på sig bärstolen, stoppade ungen däri och knallade iväg till sina föräldrar. "För att få lite motion." För första gången under vårt förhållande tränar han mer än vad jag gör. Det känns skönt på något sätt. Jag sätter mitt hopp till hösten. Igår kände jag det klart och tydligt på morgonen: nu är jag färdig. Med den här föräldraledigheten. Efter ett och ett halvt år är jag färdig, nu behöver jag något annat. Något annat ska bli att skriva, att träna. Att åka iväg. Kanske en återträff med min lilla tafatta trio från mitt första folkhögskoleår. Kanske ett möte med ett alldeles nytt syskonbarn, som jag sprängs av nyfikenhet inför. Som jag sagt till alla: det känns nästan större än att bli mamma själv. Min allra närmaste person ska få barn och jag behöver bara älska det.

Min familj knallade iväg för att jag skulle få lite tid. Tid att göra ingenting. Tid att skriva packlista. På fredag åker vi och är borta i stort sett hela resten av juli. Jag övar lite svagt på sången jag ska sjunga på min äldsta väns bröllop. Jag undrar om det kommer att gå? När jag gick gymnasiet och spelade klassisk gitarr kunde jag inte spela upp för klassen eftersom min högra hand darrade okontrollerat. Min lärare fick gå i god för att jag kunde. Jag har alltid behövt sitta när jag sjunger inför en större publik för att kroppen ska kännas stabil, kunna föra fram något. Men det känns slappt. Inte kan jag väl sitta ner den här gången. Nej, någon måtta får det vara.

När vi kommer hem igen ska bara några veckor gå, och sen börjar skrivkursen. Det känns extra nervöst eftersom jag insett att jag inte bara ska få skriva, jag måste interagera också. Träffa nya människor. Förhålla mig. Balansera på gränsen mellan att utmana mig socialt och att inte anpassa mig för mycket. Den gränsen alltså. Fy fan.

Men det känns också extra roligt för att jag har kommit på grunden till en berättelse? Det känns helt sjukt, när hände det sist? Jag hade en skärva till den, och det var en enda bild. En kvinna som står på en Icaparkering. Mer än så ska jag inte säga till någon annan, men nu har den stackars kvinnan fått några fler pusselbitar till sin tillvaro, och plötsligt kändes det lite spännande.