som det heter

 Risken att vara dålig. Man måste väl ta den. 

Jag har en bekant som är sjukskriven tills vidare, och utifrån vad jag förstått så beror det delvis på en reell panik över att vara dålig. Den här personen är så överjävla medveten om vad som är kvalitet och inte inom sitt yrkesområde, och står inte ut med att eventuellt inte nå upp till sina ideal. Det blir förlamning istället, oförmåga att prestera utan ångest.

Jag förstår det så otroligt väl. Skulle kunna trilla dit om jag inte aktar mig. Och att akta mig betyder att trots allt göra saker som riskerar att bli dåliga, patetiska, obegripliga. Eller bara medelmåttiga. Jag har vid snart trettiofem års ålder nästan insett att jag behöver, som det heter: kasta mig ut. 

Jag gör det inte fullt ut, med hull och hår, utan skyddslina osv. Jag gör det så gott jag förmår. Till exempel mitt nya lilla skrivjobb, där jag kommer behöva prestera innehåll på utsatt tid. Vilken skit det riskerar att bli. Och så har jag sagt ja till att jag och två gubbar i min närhet ska spela musik, i ett visserligen otvunget sammanhang, men ändå. När vi övar hör jag varje falsk ton som lämnar mig. Det låter bra, säger pappa, men jag vet att det inte gör det. Ibland, absolut. Och mestadels helt okej. Men inte jättebra. Jag slits mellan att det är otroligt roligt att sjunga, och det oerhört plågsamma i att jag inte gör det jättebra. Nu tänker jag ställa mig framför människor (som förmodligen inte bryr sig ett dugg) och bara göra det ändå. Hu. 

Att inte kunna sin grej, oavsett grej, vid trettiofem kan jag fastna i som oerhört pinsamt. Folk i min ålder är liksom kirurger by now och jag kan bara lite av varje, om ens det. Men vad ska jag göra? Min tid att vara dålig är nu. Kanske hinner jag bli bra, kanske inte. Men då har jag väl, som det heter: åtminstone försökt.