10 000 steg för människan

 Under en – på något märkligt sätt intensiv – midsommarvecka blev det bara inte att jag rörde mig som vanligt. Visst att det fanns folk som kunde vara med mitt barn men ibland är det ändå inte läge att lämna; de andra har sitt, barnet har sina preferenser, jag vill inte bara ta för givet att folk ska passa. Alltså sjönk mina antal steg rejält. Jag som på något sätt principiellt är emot att väga och mäta och räkna har ändå fäst mig vid de där siffrorna som någon sorts tecken på duglighet. Jag har i alla fall kunnat knata ihop minst 10 000 steg om dagen, om inget annat. Och under våren började jag komma upp i dem igen, två år efter förlossningen, och att se dem bli inte ens 5000 (om ens 500) triggar en hoppande frustration. Frustration som leder till att om jag inte kan hålla i min någorlunda hälsosamhet, så kan jag lika gärna smasha den helt: mer godis!!

Efter den intensiva midsommarveckan blev det förkylning. Ännu en vecka av inga steg. Jag har i slow motion sett hur min rygg fallit samman. 

I förrgår var sista värstdagen av förkylningen. Jag hade fått välbehövlig vila hela dagen, och ändå slutade den i tvivel och katastroftankar. 

Igår, när nyvunna krafter tagit ut mig själv och min lilla familj på badutflykt, fick jag ett telefonsamtal från en trevlig röst som hade en möjlig anställning. På deltid. En liten verksamhet. Få barn. Hög personaltäthet. Är det möjligt snälla säg att det är det.

Och så kom humöret tillbaka. Och hoppet om de där stegen. De där jävla stegen som ska vara så förbannat viktiga. Men det vet jag ju, sen länge.

Det är skönt att känna lite hopp. Det var bara det jag ville säga.

siolioliolej

 Tillåt mig vara lite pretto och säga att den vackraste midsommarstången ändå måste vara den som vissnat. 

Jag gick ett tandborstvarv i min mammas (och min pappas, men ja) trädgård och försökte insupa en liten extra bit av juninatten innan sängdags, försökte titta mig mätt på prästkragarna som gått bananas i sina små sparade tuvor, på de tunga pionerna, på de där överdimensionerade vitsipporna. Allt som förgrund till den matta, kvällsturkosa grönskan. Och där på gräsmattan stod gårdagens lilla ledsna midsommarstång. Den som jag plötsligt insåg måste finnas nu när barnet kan säga midsommarafton. Jag utnämnde mig till projektledare, min dotter och pappa till verkställare. Pappa sågade till en stam, tryckte ner den i gräset, gick ner i slänten för att hämta björkris, och där någonstans pajade ryggen, och jag fick lite skamset göra resten själv. Den blev ganska fin. Vi dansade runt den, sju något besvärade vuxna och en bebis. Och så en tvååring som storögd och koncentrerad gjorde sitt allra bästa för att hänga med i detta märkliga. 

Precis innan hon somnade ikväll sjöng hon: vi äro musanter isrån starabolj, vi kan spela siolioliolej, vi kan spela basiolåslöjt…

Det finns en bild på när jag, förmodligen några år äldre än hon, sitter och surar en bit från midsommarfirandet vi då brukade besöka. Mina föräldrar har sagt att det var för att jag absolut inte ville vara med och dansa. Och jag minns känslan, obehaget i kroppen av att måsta befinna sig i den där ringen och eventuellt behöva hålla en främmande vuxens hand, möta en främmande vuxens spelat uppspelta blick. Men det var väl också en tradition, att sitta där och uggla. Jag vill i alla fall ge mitt barn möjlighet att göra detsamma. Eller inte.

lite (mindre) bunden

 Temperaturen har krupit neråt men sommarkänslan har infunnit sig. Jag och barnet har åkt, på det här föräldraskapets mest njutningsfulla tågresa hittills, ner till mina föräldrar och huset vid havet. Vinden i björkarna, solen i vågorna. Jag står på altanen och tänker på alla gånger under året jag stått just där och tänkt på just den här utsikten i just den här kostymen. Och nu är den här. 

Har du fått sommarkänsla än, frågar jag min syster när vi sitter på strandfilten. Mitt barns klänningstyg är tungt av vatten där hon leker med sin mormor vid strandkanten.

Nja, svarar min syster. Jag känner mig lite bunden.

Hennes bebis är sju månader. Lite bunden är en underdrift, hade jag svarat med darrande röst för två år sedan. Men hon fixar det där bättre än jag gjorde. Den där ansvarstyngden med inslag av stark fomo ligger inte över hennes varelse på samma sätt som den gjorde över min.

Jag hade velat säga till mig själv då, att om två år ligger du på soffan medan din egen mamma nattar ditt barn. 

Som svar hade jag förmodligen fått en spottloska i ansiktet följt av ett vrålande ”TVÅ ÅR!!!” Det där med att allt med små barn ”bara är en begränsad tid” funkade inte på mig. Funkar fortfarande inte. Nu är nu. 

Men, så ligger jag ändå här två år senare och njuter. Trots att jag vet att jag kanske snart behöver ta över läggningen. Men kanske inte. 

Under tågresan satt vi på våra egna säten större delen av resan. Tittade ut. Fikade. Ritade. Pratade. En liten tur till den vagn där ett litet barn kan om inte springa av sig så i alla fall röra av sig en aning. 

Vi hade det mysigt. Jag tittar på henne ibland och fattar fortfarande inte. Mitt barn? Okej. 

Och hon och hennes pappa. Nu ska de vara ifrån varandra i en vecka. Men de har varit tajta och det finns klyschigt nog inget finare än att se dem tillsammans. Den där tryggheten och självklarheten som kändes så långt bort för bara lite mer än ett år sedan. Förtroendet han har fått är så välförtjänt, han har jobbat för det, med bara ett par korta perioder av tvivel. Jag har fått känna på vad han varit med om så många gånger, att bli bortvald. Och han har fått känna på det motsatta, att faktiskt inte få gå på toaletten utan att någon rycker i dörrhandtaget. 

Han tar fortfarande morgnarna. Hon klättrar över mig. Säger ”jag vill ha srukost”, och så går de upp.

Livet vänder åter. Eller, det slår sig in, bryter fram i allt det som aldrig blir som förr. Och det är jag faktiskt vansinnigt tacksam över. Att det inte blir som förr, alltså. Jo, det är sant.

rimligare nu

 Socialt bakfull sitter jag ensam i lägenheten och suger saltet av skalen till pistagenötterna jag just åt. Bredvid mig på soffbordet ligger Jon Fosses Det andra namnet I-III.  På kursavslutningen tidigare idag fick vi alla en utvald bok av vår huvudlärare, som på något sätt skulle knyta an till hur hon uppfattat oss som skrivande personer. 

Jag är lite matt av känslor. Jag har känt många. Stark gemenskap, varvad med det sedvanliga utanförskapet; känslan av att det här är ju trevligt, men om jag bara lämnar rummet så kommer det nog bli mycket trevligare, när jag går kommer någonting att lätta. 

Men dagarna avslutades i den mer positiva andan, i att också jag har en plats och en funktion. När jag tänker närmare på allt så svindlar det, att jag för första gången i mitt liv har befunnit mig i ett sällskap där jag känt mig bekräftad och speglad i min personlighet. Där relationerna har fått vara precis så roliga och precis så trevande och precis så givande som de är i stunden. Och att vi alla otvivelaktigt har delat något: skrivandet och allt som kommer med det. 

När vår lärare höll ett litet tal, berättade hur hon kommer bära med sig våra skrivna världar, hur hon levt för en stund genom dem, tog upp exempel från var och ens text, då tårades ögonen bakom solglaset. Fy fan vad fint. "Jag känner er inte på så sätt att jag vet vad ni jobbar med, eller var ni är födda, men jag vet något om era innersta tankar och erfarenheter." Fy fan vad fint.

Efter fikat i den blåsiga, starkt syréndoftande trädgården pratade jag med min andra lärare om hennes arbetsupplägg. Strax innan hade jag suttit med telefonen på toaletten och fått beskedet att någon annan fått förskoletjänsten jag sökt, och jag kände både uppgivenhet och lättnad – en förbannad lättnad, som hon sa, läraren – och tänkte att kanske är det ändå en chans att lägga upp mitt jobbande på något annat sätt. När hon berättade om sina olika jobb, sina arbetsdagar som är hennes egna i den utsträckning hon föredrar, så kände jag att det är ju så jag vill ha det. Också.
Men hur.
Jag vill ha precis lagom trygghet och precis lagom frihet. Det är vad jag vill. Kanske kan jag få åtminstone något åt det hållet. Kanske kan jag hitta ett sätt. Bara ha lite tålamod och förmåga att hålla huvudet lite kallt, inte bara springa mot den ekonomiska tryggheten utan att tänka på andra typer av tryggheter och hur viktiga de är för att jag ska vara en rimlig människa.

För jag har upptäckt nu att jag kan vara en rimlig människa. Jag tycker verkligen att jag har varit rimlig det här året. Rimligare än på länge.

13 grader

 Jag sitter på balkongen och svalorna håller på över molnfri himmel. Det somrigaste ljudet av dem alla. 

Imorgon åker jag på min sista kursträff och sen är det här året slut. Året som jag gav mig. Vad som händer i höst vet jag inte riktigt, mer än att jag tänker hålla hårt i mitt skrivjobb och att jag sökt de där deltidstjänsterna inom förskolan. Jag hoppas på ett halvtidsjobb i en av de fria förskolorna, där inredningen är avskalad och lugn, och barngrupperna små. Personalen färre såklart, inget får vara helt perfekt. Man får välja det minst dåliga.

Jag strök tre av mina sista självstudiedagar på kursen och gav dem till min kille, som omvandlade dem till tre dagar fiske. För att jag vet att det är det bästa han vet, och åtminstone det kan jag väl ge. Min mamma kom upp för att ta hand om barnet en kväll då jag fått ett jobberbjudande, och efter det övertalade jag henne att stanna två kvällar till. Och dagarna gick lite lättare. Och jag skulle såklart komma att skämmas över det. Över att jag ber om hjälp, bara för tre ynka dagar. 

I huvudet hör jag olika mammor som berättar om vad de klarat av på egen hand. Hur de lagt på mer utmaningar än vad de faktiskt behöver, bara för att bevisa för sig själva att de klarar av det.

Och jag undrar varför jag inte går igång på det där. Visst kan jag få en kick av att klara av. Men inte på den nivån. 

Att göra sig mer och mer oberoende. Det finns såklart en frihet i det. Men jag vet inte.

Om jag kan känns det så dumt att inte skapa de där situationerna av att kunna turas om, av att kunna gå på toaletten själv, av att ta en kort paus, av att dela på sysslorna så att de kan göras med så fullt fokus som det går. Om de så är att laga mat eller leka med duplo.

Men kanske bör jag pusha det. Fixa allt själv. 

Mjä.

När jag kommer hem från kursen är barnet och killen fortfarande på en liten resa. Sen kommer de hem. Sen börjar sommaren. Mitt lilla barn doppade sig nästan helt i iskall älv bara härom dagen, så det ser lovande ut. Jag hoppas bara att den värmebölja vi redan haft blir den enda, och att det här kan få bli en sommar att andas ut i. 

Naivt kanske, men hoppet är det sista osv. Det ska bli 13 grader nästa vecka.